REVENGE

Bäcken som slingrade sig genom dalen speglades från den stora månen uppe på natthimlen bland stjärnorna. Månen lyste i en stark ovanligt rosa färg vilket fick flockens huvud att höja sig och yla ut mot den svarta natthimlen. Deras tecken lyste alla i en stark neonfärg men den som lyste starkast var vargen som alltid stod ensam, alltid var lugn och den som alla höll sig borta ifrån. Zlo var hans namn, det betydde ondskan på kroatiska. Han hade två blåa neontecken på alla fyra benen, ett streck som såg ut som ett halsband från nacken ner mot bröstet och sedan under magen. Spetsen på hans svans var även den i den blåa lysande färgen. Alla i flocken hade sin speciella kraft över någon eller något. De flesta hade kraften att läsa andras tankar. Kima som var ledare för hela flocken hade de fyra elementen jord, vatten, luft och eld. Zlo nöjde sig med endast två av de fyra elementen. Han fick kraften att kontrollera jord och vatten. Trots respekten han hade för Kima kunde han inte motstå att hålla sig borta från trubbel. Flera gånger hade det pågått strider som varade upp till tre timmar om ingen gav vika. Men det slutade alltid med att Zlo drog sig undan för att sedan försöka igen efter några dagar. Det var hans sätt att tro att Kima kunde klara av vem som helst. Att hans kraft som åkte runt i hans ådror kunde sänka den som kom nära.

   Det hände ibland att nytrolumper som de kallades kom in för att vilseleda vargarnas sinnen. De såg ut som hundar blandat med en stor ödlas ögon och tunga som en orm. De grävde sig in i andras sinnen och kontrollerade varenda muskel i kroppen. De kunde få en att göra vad som helst utan att veta att man faktiskt gjorde det. Det var en hemsk död ifall nytrolumperna fick tag i en då de gjorde så att den utvalda fick genomgå en smärtsam död. De brukade oftast slita av skinnet bit för bit så de skulle känna hur det kändes att leva ett iskallt liv som nytrolumperna fick för sig att de levde. Ett kallt och förbannat liv.

   Zlo’s iskalla blick granskade hans område på den stora kullen. Borta vid horisonten av det stora havet som låg endast några kilometer från flocken såg man hur solen äntligen var på väg upp för att ta över den dystra natten och lysa glädje över världen. Hans blick sänktes ner mot flocken där de flesta tränade på att kontrollera sina krafter. Stenar, vatten och virvelvindar flög runt överallt runt omkring dem och några tränade på att läsa andras tankar och att öka sin färdighet genom att föra över sina tankar till den andre. Blickar for ibland upp till hans stora kropp på kullen,men drogs snabbt tillbaka när de märkte att ondskan vakade över dem.

   Hans stora kropp lutade sig framåt så benen började styras ner för kullen och ner mot flocken. Allting som flög runt i luften släpptes ner då deras koncentration vändes mot Zlo igen. Hans tassar trampade hårt på det mjuka underlaget men han brydde sig inte om att de andra tittade på varenda steg han tog. Ryktet om att Zlo dödat ett par ynkliga nyfödda riktigt speciella vargar med krafterna som en nytrolump hade spridit sig i flera å, 143 år för att vara mer exakt. Någonting som också var magiskt var hur deras ålder stannade kvar efter att de fyllt 20 år. De stannade då i det stadiet nästan som en vampyr. Zlo var hela 173 år gammal men tröttnade ändå inte på det ständiga lidandet han fick genom andra blickar. De flesta skulle nog gett upp bara när ryktet kom, men för Zlo var det bara onödigt, han ville inte ge upp för han ville inte visa sig svag. Han var inte svag.

   Kima närmade sig med högt huvud och uppblåst kropp för att visa sig stor inför alla andra. Zlo stannade irriterat så Kima nu stod rakt framför honom. ’’Du borde träna som alla andra’’, var det enda han sa. En stark irritation av hans äckliga ton i rösten spred sig genom Zlo’s ådror, men han höll sin mask som han hållit i mer en hundra år för att inte deras fiendeskap skulle bli värre. ’’Ta det lugnt Kima. Jag vet att du inte vill att jag ska träna för om jag gör det så vet du att jag attackerar dig, slår dig och sedan dödar dig’’, spottade Zlo ut sig spydigt. Det var just detta som Kima egentligen ville. Han ville ha en rivalitet i flocken så han kunde visa upp sig på det mest uppenbara sättet. Att bråka. ’’Nej Zlo, det handlar inte om det nu. Det handlar om att nytrolumpierna kommer att komma hit för att göra slut på oss en gång för alla och vi kommer inte kunna klara oss om inte alla, då menar jag alla hjälper till!’’. Att bara tänka tanken om att alla som fått Zlo att lida, skulle få lida själv var ganska härlig. Tro det eller ej men Zlo hade ett mörker inom sig trots att ryktet inte var sant. Men det mörkret var aldrig ute efter att skada någon. Men att nytrolumpierna skulle komma var ingen överraskning. Alla hade hemligheter. Vissa hemligheter var för att man ville skydda de andra, vissa för hämnd. ’’Jag antar att ni får klara er själva, Kima. Ursäkta mig men jag är törstig’’, med dom starka orden knuffade han bort Kima och försvann bort mot vattenhålet. Alla med vattenelementet som tränade flyttade sig bara längre bort ju närmre ondskan kom. Viskningarna gick som ett sus runt hela vattenhålet och trots den äckliga ilskan som han bara ville släppa ut så behöll han sin mjuka blick och sitt snälla beteende för att passa in. I 138 år hade han väntat på just detta ögonblick. Hans huvud höjdes ståtligt, blicken sökte sig bort mot de gröna skogarna och skymtade de lila ögonen som låg och vilade i väntan på en signal från ledaren. En lätt nickning från Zlo och allting skulle bryta ut totalt. Alla de hemska minnena skulle bli borta och Zlo skulle faktiskt bli känd som en mördare, men även den enda som överlevde. Den efterlängtade nickning avlämnades och de lila ögonen försvann för några sekunder, men snart sprang alla runt i panik.

   Nytrolumpierna attackerade med storm över hela dalen och dagen som alla hade trott skulle bli glad förvandlades till en hemsk natt trots att solen nu stod rakt upp på himlen. Ännu en gång hörde man morrningar här och där, ylande som skrik och vatten, jord, eld och luft åkte runt omkring deras huvuden. Zlo’s blick drogs bakåt och han såg hur allting gick fel. Hur vargarna blev förda av nytrolumpiernas trick och sedan dödade. Hur deras ådror och hjärtan slutade fungera. Hur andhämtningarna blev tyngre och tyngre. Men även nytrolumpierna mötte sin undergång när de försökte gå på Kima. Zlo närmade sig Kima med korta steg och en enda tanke satt fast i huvudet och åkte runt i cirklar. Döda honom innan han dödar dig. Döda honom innan han dödar dig. Döda honom. Jorden runt omkring honom började flyga av hans ilska och skapade sedan en stor virvelvind av endast jord som sedan åkte rakt på Kima. Zlo’s plötsliga handling fick Kima att falla bakåt med en stor smäll, rakt på ett träd. Hans onda blick fästes vid Zlo’s men lät inte koncentrationen helt gå bort mot nytrolumpierna. ’’Du ordnade det här? Det var du som kallade hit dem och det är du som vill att vi ska dö’’, orden skakades ut från Kimas tunga andetag. Zlo gick närmre med hårda steg och om blickar kunnat döda så skulle Kima varit död för länge sedan. ’’Såklart det var jag som gjorde det! Alla rykten som spridit sig om mig har varit som flera slag rakt i bröstet. Du förstår inget av vad jag har gått genom dessa 100 år! Har du aldrig tänkt på varför jag sticker iväg ut i skogen varje dag? Jo för att göra upp en plan med nytrolumpierna så att jag kunde se er lida lika mycket som jag fick!’’, nu stod Zlo hur nära som helst och deras tunga andetag gav en harmonisk stämning, som att lyssna på musik. Innan Kima hann säga något mer hade nytrolumpierna tagit hand om honom och det var det sista man såg av Kima och resten av flocken. Alla hade förlorat, alla hade fått smaka på vreden och smärtan som Zlo gått och släpat på.

   Den äldsta nytrolumpen närmade sig Zlo bakifrån med starka steg vilket man kunde känna tydligt genom marken och jordens inre. ’’Vi hade ett avtal Zlo’’, den hemska hesa rösten hörde man aldrig mycket av, men den utgav en stor rädsla och den kunde ge vem som helst otäcka rysningar. ’’Och jag håller det jag lovar’’, med de orden vände sig Zlo om och var på väg att hålla det han lovade. Han lovade att ifall nytrolumpierna dödade flocken som varit så elak mot honom skulle han själv offra sitt liv för att han varit elak mot sig själv genom att genomgå detta.

   Smärtan som genomgick var olidlig. Zlo fick gå igenom det alla andra fick och det var en iskall smärta man även skulle komma ihåg under döden. Men ju fler minuter som gick så spred sig smärtan längre bort och lämnade ett tomt rum efter sig. Trots allting han gick genom så var det en sak han verkligen var.

Han var magiskt lycklig.

Av Alice Höök