DEN MAGISKA GARDEROBEN

Det var natt. Alla i den lilla staden låg och sov. Alla utom jag. Det var helt omöjligt. Det kändes som att det var någon i rummet. Någon som tittade på mig. Det enda som hördes var mamma och pappas snarkningar från rummet bredvid. Jag drömde en så konstig dröm. Men jag minns den inte. På något sätt så verkade den så verklig. Det var som om det lika gärna kunde hända här och nu. Men ändå så minns jag inget.

Jag gick fram till fönstret och kikade ut i den fula igenväxta trädgården. Vi hade precis flyttat hit. Mamma och pappa tyckte att detta var ett jätte fint hus med så många möjligheter. Men det tyckte inte jag. Huset var fult, gammalt, äckligt, trasigt och… ännu mer FULT. Plus att vi hade flyttat flera mil bort från alla mina kompisar, skolan och allting. Huset såg ut som ett gammalt kråkslott. Stort och fult. Inget är roligt här.  Men det tyckte visst mamma och pappa. Jag kröp upp i sängen igen och försökte blunda. Men det gick inte, jag var så säker på att det var någon inne i mitt rum. Jag försökte blunda igen men det var så omöjligt att jag gick in till mamma och pappa. Där kunde man alltid somna.

-          HALLÅ Mira vakna nu!

Jag vaknade hastigt av att mamma stod och ropade att frukosten var klar. Det tog en stund innan jag förstod att jag låg i mamma och pappas säng.

-          Ja, jag kommer, sa jag lite förvirrat.

Jag hoppade ut ur sängen och gick ner till mamma och pappa som redan satt och åt frukost. Jag satte mig ner vid bordet och började bre en macka när jag hörde ett brak uppifrån mitt rum.

-          Vad var det där?

-          Vad då? Sa mamma.

-          Ja, hörde ni inte att lät uppe från mitt rum?

-          Nej sa mamma och pappa å skakade på huvudena. Du inbillar dig alldeles för mycket, som den dagen då du såg ett spöke i ditt rum där uppe, sa pappa och skrattade.

-          Jaja men jag var helt säker på att det var ett spöke i mitt rum den dagen och jag är helt säker på att jag hörde något nu.

Jag sprang upp på mitt rum. Mamma och pappa förstår aldrig någonting. T.e.x som när vi skulle flytta. Varför lyssnar det aldrig på mig? Och varför tror de inte på mig? Bara för att jag är det enda barnet så ska jag också få ha en chans att bestämma men det var bara dom hela tiden. Livet är allt bra orättvis.

Jag stängde dörren med en smäll.

Men… men… så här såg inte mitt rum ut när jag lämnade det i natt. Sängen stod på sned, alla mina små glas figurer låg på golvet, lampan hade ramlat, bokhyllan var vriden mot fönstret och garderobsdörren stod på glänt. Mina ben började skaka och jag visste inte vad jag skulle tro. Jag gick sakta fram till garderoben och öppnade dörren lite försiktigt. I garderoben fanns… ingenting. Vad konstigt tänkte jag.

Några dagar senare så skulle jag packa upp lite mer saker till mitt rum. Då jag hittade en lapp som låg i ett hörn av rummet. Det var ett brev.

Hej!! Öppna garderoben och stig in i luckan.

Jag gjorde precis som det stod. Jag gick in i garderoben och där såg jag en liten lucka precis som det stod på brevet. Jag kröp in i den och när jag kom ut så visade sig en värld jag aldrig kunnat ana. Där satt också en liten filur som kollade på mig. Figuren var blek med stora ljusblåa ögon.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

-          Äää heej vem är du? Sa jag försiktigt

-          Ååå hej jag heter My och jag är 10 år, jag bor i det här huset med min mamma, pappa och mormor. Mamma är en fågelkanin, pappa är en vampyr och mormor är flygande mus.  Och vem är du? frågade My.

-          Jag heter Mirabell men du kan kalla mig Mira. Jag är 12 år och bor med min mamma och pappa i det här fula gamla äckliga kråkslottet sa jag och kollade ner i golvet.

-          Tycker du att detta slottet är FULT?

-          Ja hörde du inte det?

-          Joo men detta huset är ju SUPER fint och det finns så många möjligheter att få det här huset fint och stiligt precis som för några år sedan.

-          Mamma och pappa sa precis likadant sa jag och satte mig ner.

-          Ja men du vet väl att det här huset för många år sedan var ett slott. Slottet ägdes av drottningen Magdalene den 1:a. Hon bodde här tills hon var 79 år sedan dog hon. Efter det så har det här huset stått öde och tomt tills min mormor flyttade in hit och födde mamma å mamma födde mig. Min mormor har bott i denna garderob i över 80 år och tillslut så kommer det någon ny till detta rum och ska bo här.

Jag visste inte vad jag skulle tro.

-          Är detta verkligen sant? Frågade jag fundersamt.

-          Japp så sant som det är sagt. Detta hus kallades för `Magdalenasslott´. Kom så ska jag visa dig lite hur det ser ut i min värld här bakom din garderob.

Jag följde med My. WOW! Där fanns en lång korridor men en massa tavlor på väggarna. Vi gick också förbi många dörrar.

-          Bor du verkligen här sa jag.

-          Ja detta är mitt hus som sagt.

-          Men hur kan du bo här? Jag menar det är ju bara en tunn vägg sedan så tar huset slut.

-          Jodå det ska jag förklara för dig flicka lilla. Det är MAGI.        

Av Maja Erlandsson