ETT LIV PÅ ÅTTIO DAGAR

Har du någon gång när du var liten önskat att det var din födelsedag varje dag. Att varje morgon vakna av ”Ja må hon leva-sången” Och få uppmärksamhet och paket. Men om varje dag var sån så skulle det inte vara roligt längre, eller hur? Så är det ju lätt att tänka nu när man är stor och mogen, men när man var liten var det ens största dröm. Känner du igen dig? Nu ska ni få höra en historia om en liten fyra-årig flicka som heter Tova, hon fyllde på skottår och var så avundsjuk på alla andra barnen som blev firade varje år.

-Åh!!! Det här måste vara den sämsta dagen någonsin! Tänkte Tova.

 Det är inte nog med att det 245 dagar kvar till att hon fyller år, eller att det ösregnar ute. Dessutom fyller Lisa år idag och hon är den värsta skrytmånsen på dagis, hon kommer säkert skryta om den där barbiedockan som hon har sagt att hon ska få idag. Tova kunde inte klockan än men hon var rätt säker på att det var väldigt tidigt för det var becksvart utanför fönstret och mamma var inte vaken än. Men hon gick upp för att se på TV i alla fall. Det var inget bra på Tv:n så efter ett tag somnade hon om i soffan. När hon vaknade igen höll mamma på att dammsuga och det var ljust. Varför var mamma tvungen att dammsuga just nu, när hon låg här och sov.

- God morgon, gumman! Sovit klart? Frukosten står fortfarande framme, jag ville inte väcka dig, du sov så gott.

 Tova bredde en smörgås. Ofta tyckte Tova att världen var så orättvis. Alla barn på hennes dagis hade en pappa som alltid var så snäll och häftig. Såklart har Lisa den coolaste pappan. Hon säger att han får betalt för att skjuta folk som inte är snälla, det kallas militär. Men Tovas mamma sa att det inte är sant. Hennes egen pappa visste hon ingenting om. Jo, förresten! Att han var borta, borta för alltid. Det sa i alla fall alltid mamma när hon frågade. Men när Tova ska sova säger alltid mamma ”om du ser en stjärna falla min lilla flicka, så faller den för din pappa”. Hon har ju ingen aning om vad som hänt med honom men varje natt drömmer hon att hon förlorar honom.

På kvällen när Bolibompa var slut och det blivit mörkt ute igen stoppade hennes mamma om henne och sa god natt. När mamma gått ut ifrån rummet och släckt lampan tände Tova genast ljuset igen och sprang fram till fönstret. Hon väntade på att en stjärna skulle falla. Hon ville ju inte missa ett stjärnfall. Hon visste alldeles säkert vad hon skulle önska sig i alla fall. Att hon skulle fylla år varje dag. Den här kvällen lyste stjärnorna starkare än vanligt och plötsligt såg Tova en stjärna sakta falla över himlen, hon blundade och önskade sig.

-Jag önskar att det var min födelsedag varje dag, viskade hon tyst för sig själv

Sen gick hon tillbaka till sin säng och somnade.

-Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva ut i hundrade år! Grattis min älskade!

 Nu visste Tova att hennes önskan hade gått i uppfyllelse! Dagarna var sig lika. Och högen med presenter växte, hon fick inte bara presenter utan var dag som gick blev hon också ett år äldre. I morgon skulle Tova redan fylla 19 år och ta studenten.

Nu stod hon framför spegeln och provade studentkläder. Det hade gått ett helt år, men för Tova var det ju bara en dag.

-Gomorron Tova, idag är det en stor dag, så vi får inte komma försent, upp och hoppa, kvittrade mamma.

  Tova klev ut ur bilen. Hon stod framför ett torg med massa student plakat. Hon kände nästan inte igen någon alls. Det kom fram en tjej till henne

- Hej Tova, vad fin du är, kommer du ihåg mig , Ellen från grundskolan, jag ska ha fest sen, kan inte du komma. Tjejens ansikte var täckt av smink.

- Visst det kan jag väll sa Tova.

- Okej kul, vi ses där då, sa tjejen ( som tydligen hette Ellen) hon vände sig om och gick.

 Tova skulle precis gå till festen när hon kom på att hon inte ens visste vart hon skulle.

-Mamma!, skrek Tova, kan du köra mig till Ellen?

- Javisst vad kul att du har träffat henne ni var ju så bra kompisar på dagis och i skolan.

- Mmm, men kan du köra mig eller?, jag vill ju för fan inte komma försent heller!

-Jag är snäll och kan tänka mig att köra dig, men då får du faktiskt sluta svära!

- Okej då, nu kan väl vi åka?

BOOOM!!!

Tova vaknar upp, allt är helt vitt. Vad är det som har hänt? tänker Tova. Hon tittar sig omkring och upptäcker att hon ligger på en bår.  En vitklädd dam kommer in i rummet, hon ser mycket allvarlig ut.

-Var är mamma? frågar Tova

- Din mamma överlevde tyvärr inte kraschen, svarade den vitklädde damen.

- Visst, det här måste vara ett skämt, eller så drömmer jag bara. Nu är jag nog egentligen på den där festen hos Ellen. Jag måste ha somnat eller något. Och vadå, kraschen?

- Jag förstår att du är förvirrad, säger damen lugnt, men din mamma körde i diket och hon överlevde inte, men du hade tur som hade bälte på dig. Din mamma hade tyvärr slarvat med det.

-Du ljuger! Skriker Tova, och försöker springa därifrån, men det går inte hon är alldeles för trött och det värker i hela kroppen.

- Ta det lugnt, du kommer bli bra igen men i sängen får du nog stanna ett  tag till, säger sjuksköterskan.

Nu hade Tova förlorat allt. Mamma var borta och pappan visste hon ingenting om. Plötsligt slog det henne att det bara var några dagar sedan hon var 4 år, skulle det fortsätta så här skulle hon snart vara en gammal tant.

Dagarna fortsatte gå och Tovas skador läkte. Tova fick man och barn och sedan även barnbarn.

Nu var hon 80 år och inte långt ifrån döden. Tova kommer ihåg mindre och mindre, hennes kropp är trött och sliten och nu bor hon på ålderdomshem. För 76 dagar sedan satt hon vid fönstret och tittade på stjärnorna. Om hon inte hade önskat den där kvällen hade allt varit annorlunda. Hon tänkte på sina föräldrar, slöt ögonen och tog sitt sista andetag. Hon lämnade oss och flög upp till sina föräldrar…

Av Embla Sjöberg & Alva Eriksson

VÄGSKÄLET

Det var sommarlov och jag och min kompis var ute och gick.

Det var varmt och solen sken över vetevågorna.

För oss som bodde på landet var sädesslagen som vippade i vinden våra vågor, och åkrarna vårt hav.

Klockan var halv sju och vi hade ingenting att göra. Ett typiskt sommarlovsproblem.

Vi gick längs den långa grusvägen, min kompis och jag.

Det enda vi såg var åkrar eller ”sädeshavet” och någon bondgård långt bort i fjärran.

Ingen av oss visste vart vi skulle gå, så vi bara gick.

Efter ett tag delade sig grusvägen och vi var tvungna att välja vilken väg vi skulle ta.

-Höger eller vänster? frågade min kompis.

-Spelar ingen roll, svarade jag. Du får bestämma.

-Då tar vi höger.

Vi fortsatte gå.

Helt plötsligt tornade sig ett slott upp sig framför oss.

Det var STORT, jättestort. Glasrutorna var krossade och nästan hela byggnaden var täckt av murgröna.

Murgrönan letade sig in och ut mellan tegelstenar och sedan in eller ut igenom sprickor i den jättelika dörren.

Jag och min kompis stod bara och tittade på slottet.

Det borde ha känts obehagligt eller lite skrämmande eftersom vi aldrig hade sett något liknande förut och att ingen av oss egentligen visste var vi var.

Men vi bara stod och tittade på det underbara, kaotiska slottet.

Jag var fascinerad av det på något sätt.

Det hela såg ut som man hade föreställt sig ett övergivet slott som någon författare försökt förklara i en bok.

Fast det var ju ingen bok.

Efter att bara stått och tittat en stund tittade jag och min kompis på varandra, men det var ingen av oss som kom på något vettigt att säga.

Och eftersom vi båda tänkte samma sak behövde vi inte fråga varandra om vad vi skulle göra härnäst.

Vi gick fram längs den lilla sten- och grus stigen som ledde fram till dörren.

Det satt en nyckel i låset, så vi vred om och öppnade dubbeldörrarna.

Huset såg inte alls lika kaotiskt ut på insidan som på utsidan.

Hallen var större än hela min familjs undervåning.

Den röda heltäckningsmattan var mjuk och de tjocka gardinerna var gjorda i vinrött sammet.

Det stod röda sammetsfåtöljer och en röd soffa omring ett runt ekbord precis bredvid fönstret.

Det såg ut som en kungafamilj bodde där.

Vi fortsatte in igenom rummet. Allt var rött, i olika nyanser men ändå rött.

Längst bort i rummet fanns en stor och hög trädörr med ett dörrhandtag i guld.

Jag och min kompis bara tittade på varandra, nickade och gick långsamt fram till dörren.

Vi kom in i ett rum som var helt vitt, vi fortsatte in genom nästa dörr och kom då in i ett blått rum. Sedan till ett gult, ett rosa och ett grönt.

Dörrarna verkade aldrig ta slut och inte heller rummen.

Rum efter rum, färg efter färg.

Jag tänkte att det inte kunde finnas hur många färger som helst, men vi hade säkert gått igenom minst tjugofem rum och ändå tog det aldrig slut.

-Vi borde kanske gå tillbaka, sa jag. Vi har varit här jättelänge nu.

-Mm, vi borde kanske det. Men det här var ju så coolt.

-Jag vet, men vi kan ju gå hit i morgon också.

-Ja, det gör vi!

Så vi började gå tillbaka genom slottet.

Jag var lite osäker på om vi skulle hitta ut bland alla rum, färger och dörrar, men det var inget problem.

Vi låste dörren men lät nyckeln sitta kvar i nyckelhålet.

Innan vi gick in till våra egna hus bestämde oss för att inte berätta för någon om slottet, så vi kunde få ha det för oss själva.

Tidigt nästa morgon knackade min kompis på ytterdörren.

Jag tog snabbt på mig kläder, smörade en macka och borstade tänderna.

-Varför måste vi gå nu? frågade jag när vi hade stängt dörren efter mig. Klockan är ju bara fem!

-För att vi ska kunna vara där hela dagen, svarade min kompis.

-Men fem är väl ändå lite tidigt, det är ju fortfarande nästan mörkt ute.

-Jag vet, men det har jag faktiskt tänkt på. Min kompis öppnade sin väska som jag inte hade lagt märke till innan han tog upp två ficklampor ur den.

Eftersom vi var ute på landet fanns det inga gatlampor någonstans, så det var bra att han hade tänkt på ficklampor.

När vi kom fram till slottet kände jag mig både nyfiken och lite rädd.

Vi var ensamma ute tidigt på morgonen och bara tanken på att det fina huset var obebott och ändå kunde vara så fint och rent var skrämmande.

Eller var det obebott? Det visste vi ju faktiskt inte.

-Men du, sa jag. Tänk om det bor någon i huset.

-Nej det gör det inte, då borde vi ju ha träffat den eller dem igår.

Det lät så säkert när han sa det så jag tänkte inte mer på det.

Efter någon halvtimme kom vi fram till vägskälet, vi svängde höger och kom fram till slottet.

Det såg ut precis som det hade gjort dagen innan. Murgröna överallt och krossade rutor.

Det enda som såg annorlunda ut var teglet, väggarna hade en mycket mörkade färg nu. Vilket inte alls var konstigt eftersom att det var mycket mörkare ute än vad det hade varit dagen innan.

Nyckeln satt kvar i nyckelhålet, så vi gick in.

Men på insidan såg ingenting ut som förut. Hallen var modern, väldigt modern.

Det var alla andra rum som vi hann titta i också.

Det mesta var vitt och det stod en massa elektriska moderna saker överallt.

Hela huset såg ut som visningsrummen på Ikea ungefär.

Jag och min kompis fattade ingenting, dagen innan hade ju huset sett ut på ett helt annat sett.

Jag började tvivla på om det faktiskt bodde någon i huset ändå, en trollkarl eller något.

Men vad som tänktes i min hjärna ville jag inte berätta för min kompis.

-Det här är väl samma slott som vi var i igår? frågade han.

-Ja, sa jag. Jag har inte sett några andra slott här omkring. Har du det?

-Nej, det är därför som detta är så coolt.

-Mm, sa jag.

Nästa dag gick vi tillbaka till slottet. Och nästa dag igen, och nästa dag igen.

En dag såg det ut som ett spökslott på både utsidan och insidan.

Och en dag var slottet ett tivoli.

Efter att ha åkt karuseller och berg- och dalbanor vågade jag fråga min kompis om det där med trollkarlar.

-Du tror inte att det kan bo en trollkarl här va?

-För några dagar sen hade jag nog tyckt att du var tokig om du hade frågat mig det, men nu känns det inte helt omöjligt.

Jag blev glad över att min kompis också tyckte det verkade lite konstigt, så det inte bara var jag som kanske hade blivit galen.

Det var sjunde gången som jag och min kompis gick på grusvägen, svängde höger och sedan kom fram till slottet.

Vi gick fram till dörren för att vrida om nyckeln och gå in för att se vad vi kunde mötas av. En skog? En djurpark? Indian-tema kanske?

Tyvärr fick vi aldrig reda på vad huset hade förvandlats till den sjunde gången vi var där.

För nyckeln var försvunnen och dörren var låst.

Vi blev en aning besvikna både min kompis och jag när vi insåg att vi antagligen aldrig mer skulle få komma in i det underbara slottet.

Men vi hade en fantastisk hemlighet som vi bara skulle prata om bakom väldigt låsta dörrar. Och en dag skulle kanske nyckeln till hemligheten försvinna, på samma sätt som nyckeln till fantastiska slottet.

Av Tea Johansson

SIRENERNAS SÅNG

Sedan barnsben hade jag fått lära mig att det fanns farliga varelser i havet. Min far hade många gånger berättat om de farligaste av dem alla.

Sirenerna. Vars hud var gjord av vatten och det blod från dem de dödat. Dock kom inte bara deras hud ifrån de människor de dödat, utan också deras ansikten.

De var varelser som förr funnits i himmeln med alla änglar, men de hade förlorat mot änglarna i en musiktävling och de förlorade sina vingar och det ledde till att dem föll ner i havet och drunknade.

De blev snart vansinniga av längtan till himmeln igen och min far sa till mig att det var anledningen till att de började döda folk som passerade över deras vatten.

Men de rörde aldrig vid sina offer, de bara öppnade sina munnar som var fyllda med sylvassa tänder och började sjunga. Deras sång var så vacker så att sjömän inte hade en chans att stå emot. När man väl var nere i vattnet så var man förlorad.

Man var ingen, död, tills man hade ruttnat sönder till ingenting. Då åt de upp din livsgnista, som så länge funnits kvar i din kropp.

Jag hade aldrig trott på de här historierna. Inte förrän en av dem tog ifrån mig min älskade, flickan i mitt liv.

Vinden slet i seglen och alla fick kämpa för att båten skulle hålla sig över ytan. Skrik hördes överallt och snart skulle regnet komma. Ett hårt regn, för himmeln var mörkt grå och alla visste att vi skulle få arbeta hårt för att överleva.

”Min fru sa åt mig att det skulle bli storm. Jag skulle litat på henne!” hörde jag en man ropa ifrån fören. Jag hörde en diskussion startas om att det var omanligt att lyssna på kvinnorna. Jag kunde inte förstå hur alla fortfarande kunde tro på könsrollerna i en stund som denna.

Själv önskar jag att jag hade haft en fru som sa åt mig att jag inte skulle bege mig ut på havet. Det hade jag inte, inte längre. Hon var borta, den flickan jag älskat mer än mitt eget liv. Jag hade försökt skydda henne, se till att hon alltid var säker…

Men jag hade misslyckats, felet hade varit att jag låtit henne åka ut med några av sina väninnor på en båttur.

Sirenerna hade tagit henne och de andra hade kommit hem helskinnade. De hade talat om för mig att de sett på när hon blivit nerdragen i vattnet och de hade inte kunnat göra något för att rädda henne. De hade försökt och jag trodde dem, jag hade inte riktigt något val.

Mina händer kramade åt repet som jag höll i så att knogarna blev vita och en plötslig vindil drog till seglet så att jag nästan ramlade överbord. Det var det farligaste vädret nu, sirenerna var alltid hungriga vid stormar och det var som farligast att färdas över vattnet då. Vädret var ju också en farlig faktor, men man kunde styra båten genom stormen.

Mot sirenerna hade man inget skydd…

”Gudar hjälpe oss mannar, jag hör dem!” skrek ännu en man från fören och jag frös till is. I samma stund som han ropat det blev det dödstyst på båten, till och med stormen tystnade och vi hörde dem.

”Om vi kunde andas, skulle vi andas med dig.

Om vi kunde leva, skulle vi leva med dig.

Om vi kunde fälla tårar, skulle vi gråta med dig.

Om vi kunde älska, skulle vi älska med dig.

Om vi kunde…”

Deras sång var alltid den samma, de sjöng om hur gärna de ville vara med dig och om du lät dig påverkas av sången, så trodde du dem!

På något sätt påverkades jag inte av den, jag själv antog att det var för att jag kände lögnen bakom deras ord. Min far trodde att det var på grund av att jag inte drogs åt kvinnor, men den konversationen slutade med att jag nästan tryckte ner hans huvud under ytan och dränkte honom.

Jag älskade en kvinna, och jag drogs åt den kvinnan! Även om hon inte längre var med mig.

Jag såg till min fasa att några av männen drogs mot kanten av båten och jag försökte förgäves få deras uppmärksamhet genom att skrika åt dem. Inga av männen på båten försökte nå fram till dem och jag skrek av frustation när jag släppte repet jag höll i och rusade mot dem.

Repet jag innan haft ett grepp om flög bort och seglet vajade till. Om jag inte skyndade mig och räddade dem, så skulle skeppet ändå gå under.

Jag slängde mig fram mot den första mannen och gav honom ett stenhårt slag i magen så att han tappade andan och föll på däcket. De andra männen verkade förstå vad jag gjorde, men de vågade inte göra någonting. I rädsla om att de själva skulle bli fångade av deras sång.

Snart hade jag tagit hand om alla som blivit fångade och de låg alla och vred sig av smärta på däcket.

”Min älskade…” en mjuk röst hördes i den hårda vinden och jag stelnade till. Det var hennes röst! Men det kunde inte…

”Kom till mig…” min blick gled ut över havet och jag såg ett huvud sticka upp över relingen.  Mitt hjärta stannade nästan när jag kände igen det.

Långt hår ramade in hennes ansikte och det föll i blonda vågor över hennes rygg. Hennes hy som förr varit gyllenbrun av solens strålar runt havet, såg nu ut som alla andra sireners.

Det såg ut som om havets yta fastnat på hennes ansikte och det var mörkt av blod. Hennes ögon hade samma underbara blåa färg som de haft innan hon försvann och hennes näsa och läppar var sig också lika. Men när hon öppnat munnen och talat med mig hade jag sett skymten av de sylvassa tänder som var deras kännetecken.

”Maya?” viskade jag mot mig vilja och tog några steg närmare henne och jag såg hur hon hävde sin kropp upp över relingen. Hela hennes kropp såg ut som ett vattendrag med spår av blod och hon var helt naken. Inte för att man såg att hon ens var kvinna längre…

”Jag saknar dig. Mitt hjärta är krossat, hjälp mig att laga det…” hennes röst var så fylld av smärta att mina ögon nästan fylldes av tårar.

Jag skulle inte kunna hjälpa henne nu, hon var förlorad. Hon var redan död! Det var inte hennes själ som fanns inuti varelsen jag såg framför mig.

”Jag kan inte, du är inte du. Min Maya är död.” orden var svåra att uttala och jag kände hur smärtan över orden slet sönder mitt hjärta mer och mer.

”Jag är ju här? Jag älskar dig, du måste komma tillbaka till mig.” fortfarande var hennes röst full av smärta och utan att tänka på det tog jag ännu ett steg mot henne.

Kanske skulle jag kunna följa med henne? Leva med henne i det livet som nu var hennes, det kanske inte var omöjligt?

”Men för guds skull. Hon är en siren nu, hon kommer dra ner dig i djupet och döda dig.” röt en man ifrån fören och jag slet blicken ifrån Maya och kollade på honom.

”Men jag älskar henne…” jag visste att mannen hade rätt, men jag ville inte tro på honom.

”Men du kommer älska igen!” orden träffade mig rakt i hjärtat och jag kände hur sirenens makt släppte taget om mig.

Mannen hade rätt, om jag följde med henne nu, så skulle mitt liv sluta här! Hon skulle dra med mig ner i djupet och väl där skulle hon döda mig… Om jag drog mig ifrån hennes kontroll, så skulle jag överleva, jag skulle få en chans att hitta kärleken ännu en gång. Jag visste sanningen och ändå ville jag inget annat än att följa med henne.

Min blick gled mot Maya igen, hennes hand var utsträck mot mig och jag skakade svagt på huvudet.

”Jag kan inte följa med dig. Jag kan inte avsluta mitt liv nu!” sa jag och hennes ansikte blev sorgset. Innan de förvandlades i ren ilska.

”Glöm aldrig att jag älskar dig! Ingen annan kommer älska dig som jag!” hon kastade sig över relingen och alla andra sirener skrek och jag kände hur det började bulta i öronen. Jag slöt ögonen och öppnade inte dem förrän det blev tyst igen.

”Vid gudarna, vi överlevde dem.” utbrast en man från fören och alla andra började jubla. Alla förutom jag och mannen som räddat mitt liv.

Jag vände mig om och kollade på honom. Mannen tittade på mig med en sorg som jag kände igen, förlust. Han hade också förlorat någon som han älskade…

Vi hade kanske överlevt. Men jag hade behövt krossa mitt eget hjärta en andra gång. Jag hade mött mitt livs första kärlek, hon som jag trott var död.

Min kärlek hade jag fått lämna bakom mig och ett krossat hjärta var det jag skulle få gå med. Tills den dagen då jag finner någon som kan laga det åt mig!

Av Emma Stensson

LÅNGT BORTOM SILVERGRÄNDEN

Folk brukar säga att jag är annorlunda. Tyst, konstig och deppig.

Men det är jag inte. Jag förstår bara inte meningen med att gå upp varje dag när man kan stanna inne, ensam på sitt mörka rum under täcket och låtsas att man inte finns.

Det var början på en dag som hittills såg ut att bli som alla andra dagar. Mitten på oktober. Småregnigt i luften. Kunde väder vara en känsla skulle den här dagen vara ledsen. Kanske till och med deppig. Eller självmordsbenägen. ‘’Välkommen till Tv4 väder, idag kommer vädret att bli självmordsbenäget.’’ Kort sagt, en helt vanlig dag. Men faktum var att den här dagen skulle bli väldigt annorlunda.

Klockan var strax innan åtta och det var dags för mig, Jessica Lövfgren, 13 år, lite för lång, aningen för spinkig, att gå till skolan. Jag ropade ett snabbt hejdå till mamma innan jag stängde dörren och styrde stegen mot skolan.

Det var ingen lång bit dit. Ner för trapporna, tvärs över torget och rakt igenom Silvergränden. Den gränden var ganska speciell, och jag kände alltid att det var lika spännande att gå igenom den, till eller från skolan. Andra brukade undvika den – de gick hellre runt de stora hyreshusen på sidorna. Jag vet inte varför, de kanske tyckte det var någonting obehagligt med gränden.

Jag, däremot, tyckte den var helt fantastisk. Det kändes ofta som om jag hade kontakt med något från en annan sida när jag stod eller gick genom gränden. Som om de viskade till mig, utan att jag egentligen kunde höra. Som om jag såg saker mina ögon inte riktigt uppfattade. Konstigt.

Skoldagen var som vanligt. Jag hade engelska och antecknade glosor. Jag hade svenska och repeterade skillnaden mellan ett adjektiv och ett adverb. Jag hade NO och lärde mig skillnaden på en elektron och en neutron. Jag åt lunch och noterade att Högsbosoppa, Morotssoppa, Mustig grönsakssoppa och Solskenssoppa är samma sak, det är bara det att de byter namn för att ingen ska klaga. Jag hade Gympa, bild, och sedan styrde jag stegen hemåt.

När jag svängde in i Silvergränden såg jag en siluett lite längre fram. Jag hade aldrig sett någon stå i gränden förut, folk brukar som sagt undvika den. Men nu såg jag tydligt och klart siluetten av en kort person, kanske tjugo meter framför mig. Han eller hon stod vänd mot mig och rörde inte en muskel.

När jag kom närmare såg jag att det var en man i femtioårsåldern. Han var som sagt ganska kort, och hans rygg såg nästan lite krokig ut. Han hade en gul och röd – rutig kavaj och ett par svarta manchesterbyxor. Gröna (väldigt gröna... ) ögon var inramade av ett par glasögon med tunna, silvriga metallbågar. Det var någonting med honom som verkade annorlunda, men han såg ändå snäll ut.

’’Godmorgon’’, sa han när jag var bara någon meter därifrån. Han måste ha sett mitt förbryllade ansiktsuttryck, för han log och tillade sedan; ’’Fast för dig är det förstås inte morgon.’’

Jag visste inte vad jag skulle svara.

’’Jag har för min del rest hela natten’’, sa han och gäspade. ’’Det vill säga det som är natten för mig.’’

’’Varför?’’ slank det ur mig.

Han log igen.

’’För jag skulle ge dig den här.’’

Han räckte mig ett mycket litet paket, mindre än min tumme. Det var inslaget i ett papper som nästan såg ut som vatten, men i fast form utan att vara fryst, och med tunna silvertrådar inlindade. Jag kollade upp på honom.

’’Men varför...?’’

’’Jag är säker på att du kan få användning för den.’’

Jag såg ner på den igen.

’’Vem är du?’’ frågade jag tvivelaktigt.

Inget svar. Jag kollade upp. Han var borta.

När jag kom hem satte jag mig uppe på mitt rum och öppnade det lilla paketet. Det innehöll en liten nyckel. Den konstigaste lilla nyckel jag sett, för att vara lite mer exakt. Den var inte gjord i någon sorts metall, utan såg mer ut som marmor. Jag visste inte vilket hål nyckeln passade till, om den nu passade i något. Men jag var nästan säker på att det var meningen att jag skulle använda den till något.

När jag kom hem hade jag sjukt mycket läxor, så det blev inte så mycket med att tänka på var nyckeln kunde passa. Sen åt jag middag och såg på mitt favoritprogram, och klockan hann faktiskt bli både åtta och nio innan jag tänkte något mer på nyckeln. Men när jag gick och lade mig brakade det loss i hjärnan.

Vad ledde den till och vad fanns där? Eller var den bara en symbol för något annat, och isåfall vad? Varför hade just jag fått den? Han – mannen som lämnat den - kanske trodde att jag var någon annan?

Han hade rest hela natten för att ge mig den, hade han sagt. Hur kunde han veta vem jag var?

Jag vaknade dagen därpå med en sprängande huvudvärk.  Skit. Jag hade försovit mig. Bara tio minuter, iochförsig, men tio minuter är en evighet på morgonen. Funderingarna kring nyckeln hade hållit mig vaken nästan hela natten.

Jag bytte om och snubblade yrvaket när för trappan. Jag hann till och med sätta på vattenkokaren innan det slog mig att det var lördag. Med en suck stängde jag av den och gick upp och lade mig i sängen igen.

Jag vaknar två timmar senare. Bredvid mig ligger en bok. En stor bok. Den ser väldigt gammal ut.

Inbunden i slitet läder och med tunna guldtrådar inbroderade. Trådarna bildar mönster, vackra mönster. Blommor och djur och buskar och träd... Jag försöker öppna boken, men sidorna är som ihopklistrade. Jag vänder på boken. En liten, vit platta med ett nyckelhål sitter på sidan. Hm. Som av en reflex så böjer jag mig ner och drar fram skolväskan som ligger under sängen. Jag fiskar fram nyckeln. Den passar perfekt i låset och jag öppnar det. Boken slås upp.

Ett sken så starkt att jag måste blunda lyser från boken. Jag kisar med ögonen, och utan att jag så mycket som tar ett steg från min sängkant så sitter jag på en äng. En stor, grön äng. Täckt med prästkragar och violer och massa andra blommor som jag inte kan namnet på (jag önskar för en sekund att jag lyssnat mer på NO-lektionerna.)

Jag ser mig omkring, men det är bara blomstrande äng så långt ögat kan nå.

En bit bort börjar jag skymta något. Någon. Någon som rör sig mot mig. Han eller hon kanske vet hur jag ska komma härifrån? Jag börjar gå ditåt.

Jag ser att det är en flicka. Ungefär i min egen ålder. Hon är faktiskt ganska lik mig, men vackrare. Några centimeter kortare och inte lika knotig figur. Hon har brunt hår, precis som jag, men hennes är skinande och vågigt, inte torrt och stripigt som mitt. Hennes ögonfransar är längre än mina och mycket mörkare, och hennes hy är slät och skinande, inte blek och täckt av finnar. Hon är klädd i en hallonröd sommarklänning och silvriga sandaler. Hela hon ser så... lätt ut. Nästan tyngdlös. Som om hon svävar fram.

’’Stanna’’, säger hon när vi bara är ett par meter från varandra. Jag stannar, men ser frågande på henne.

’’Va?’’

Hon pekar neråt, på marken, precis framför mina fötter. En bäck. Kristallklart vatten. Men den sorlar inte, som bäckarna gör hemma. Det är helt tyst. Överallt. Inte ens vinden hörs. Inte ett endaste livstecken från någon utom flickan. Inte ens en liten syrsa som spelar.

Bäcken är bara några decimeter bred och jag hade definitivt kunnat gå över den, men någonting får mig att stå kvar där jag står. Jag ser på den, innan jag vänder ansiktet uppåt och ser på henne igen. Hon har plockat upp en blomma från marken och den vilar i hennes handflata. Hon sluter handen. Kollar upp i mitt förvirrade ansikte. Sen öppnar hon handen igen. En liten fågel, inte större än en fjäril, står där blomman försvann. Den har en svart, sammetslik fjäderdräkt och små, mörkgröna, skinande ögon. Stjärtfjädrarna lyser i turkosa nyanser.

Fågeln kvittrar till, hoppar runt i flickans handflata och flyger iväg. Jag följer den med blicken tills den bara är en liten prick som försvinner mot horisonten. Sen vänder jag ansiktet mot flickan. Men hon är försvunnen.

Jag vaknar med ett ryck. Skum dröm.

Jag ser mig omkring i rummet. Bredvid mig ligger en bok...

 Av Olivia Steinwall

REVENGE

Bäcken som slingrade sig genom dalen speglades från den stora månen uppe på natthimlen bland stjärnorna. Månen lyste i en stark ovanligt rosa färg vilket fick flockens huvud att höja sig och yla ut mot den svarta natthimlen. Deras tecken lyste alla i en stark neonfärg men den som lyste starkast var vargen som alltid stod ensam, alltid var lugn och den som alla höll sig borta ifrån. Zlo var hans namn, det betydde ondskan på kroatiska. Han hade två blåa neontecken på alla fyra benen, ett streck som såg ut som ett halsband från nacken ner mot bröstet och sedan under magen. Spetsen på hans svans var även den i den blåa lysande färgen. Alla i flocken hade sin speciella kraft över någon eller något. De flesta hade kraften att läsa andras tankar. Kima som var ledare för hela flocken hade de fyra elementen jord, vatten, luft och eld. Zlo nöjde sig med endast två av de fyra elementen. Han fick kraften att kontrollera jord och vatten. Trots respekten han hade för Kima kunde han inte motstå att hålla sig borta från trubbel. Flera gånger hade det pågått strider som varade upp till tre timmar om ingen gav vika. Men det slutade alltid med att Zlo drog sig undan för att sedan försöka igen efter några dagar. Det var hans sätt att tro att Kima kunde klara av vem som helst. Att hans kraft som åkte runt i hans ådror kunde sänka den som kom nära.

   Det hände ibland att nytrolumper som de kallades kom in för att vilseleda vargarnas sinnen. De såg ut som hundar blandat med en stor ödlas ögon och tunga som en orm. De grävde sig in i andras sinnen och kontrollerade varenda muskel i kroppen. De kunde få en att göra vad som helst utan att veta att man faktiskt gjorde det. Det var en hemsk död ifall nytrolumperna fick tag i en då de gjorde så att den utvalda fick genomgå en smärtsam död. De brukade oftast slita av skinnet bit för bit så de skulle känna hur det kändes att leva ett iskallt liv som nytrolumperna fick för sig att de levde. Ett kallt och förbannat liv.

   Zlo’s iskalla blick granskade hans område på den stora kullen. Borta vid horisonten av det stora havet som låg endast några kilometer från flocken såg man hur solen äntligen var på väg upp för att ta över den dystra natten och lysa glädje över världen. Hans blick sänktes ner mot flocken där de flesta tränade på att kontrollera sina krafter. Stenar, vatten och virvelvindar flög runt överallt runt omkring dem och några tränade på att läsa andras tankar och att öka sin färdighet genom att föra över sina tankar till den andre. Blickar for ibland upp till hans stora kropp på kullen,men drogs snabbt tillbaka när de märkte att ondskan vakade över dem.

   Hans stora kropp lutade sig framåt så benen började styras ner för kullen och ner mot flocken. Allting som flög runt i luften släpptes ner då deras koncentration vändes mot Zlo igen. Hans tassar trampade hårt på det mjuka underlaget men han brydde sig inte om att de andra tittade på varenda steg han tog. Ryktet om att Zlo dödat ett par ynkliga nyfödda riktigt speciella vargar med krafterna som en nytrolump hade spridit sig i flera å, 143 år för att vara mer exakt. Någonting som också var magiskt var hur deras ålder stannade kvar efter att de fyllt 20 år. De stannade då i det stadiet nästan som en vampyr. Zlo var hela 173 år gammal men tröttnade ändå inte på det ständiga lidandet han fick genom andra blickar. De flesta skulle nog gett upp bara när ryktet kom, men för Zlo var det bara onödigt, han ville inte ge upp för han ville inte visa sig svag. Han var inte svag.

   Kima närmade sig med högt huvud och uppblåst kropp för att visa sig stor inför alla andra. Zlo stannade irriterat så Kima nu stod rakt framför honom. ’’Du borde träna som alla andra’’, var det enda han sa. En stark irritation av hans äckliga ton i rösten spred sig genom Zlo’s ådror, men han höll sin mask som han hållit i mer en hundra år för att inte deras fiendeskap skulle bli värre. ’’Ta det lugnt Kima. Jag vet att du inte vill att jag ska träna för om jag gör det så vet du att jag attackerar dig, slår dig och sedan dödar dig’’, spottade Zlo ut sig spydigt. Det var just detta som Kima egentligen ville. Han ville ha en rivalitet i flocken så han kunde visa upp sig på det mest uppenbara sättet. Att bråka. ’’Nej Zlo, det handlar inte om det nu. Det handlar om att nytrolumpierna kommer att komma hit för att göra slut på oss en gång för alla och vi kommer inte kunna klara oss om inte alla, då menar jag alla hjälper till!’’. Att bara tänka tanken om att alla som fått Zlo att lida, skulle få lida själv var ganska härlig. Tro det eller ej men Zlo hade ett mörker inom sig trots att ryktet inte var sant. Men det mörkret var aldrig ute efter att skada någon. Men att nytrolumpierna skulle komma var ingen överraskning. Alla hade hemligheter. Vissa hemligheter var för att man ville skydda de andra, vissa för hämnd. ’’Jag antar att ni får klara er själva, Kima. Ursäkta mig men jag är törstig’’, med dom starka orden knuffade han bort Kima och försvann bort mot vattenhålet. Alla med vattenelementet som tränade flyttade sig bara längre bort ju närmre ondskan kom. Viskningarna gick som ett sus runt hela vattenhålet och trots den äckliga ilskan som han bara ville släppa ut så behöll han sin mjuka blick och sitt snälla beteende för att passa in. I 138 år hade han väntat på just detta ögonblick. Hans huvud höjdes ståtligt, blicken sökte sig bort mot de gröna skogarna och skymtade de lila ögonen som låg och vilade i väntan på en signal från ledaren. En lätt nickning från Zlo och allting skulle bryta ut totalt. Alla de hemska minnena skulle bli borta och Zlo skulle faktiskt bli känd som en mördare, men även den enda som överlevde. Den efterlängtade nickning avlämnades och de lila ögonen försvann för några sekunder, men snart sprang alla runt i panik.

   Nytrolumpierna attackerade med storm över hela dalen och dagen som alla hade trott skulle bli glad förvandlades till en hemsk natt trots att solen nu stod rakt upp på himlen. Ännu en gång hörde man morrningar här och där, ylande som skrik och vatten, jord, eld och luft åkte runt omkring deras huvuden. Zlo’s blick drogs bakåt och han såg hur allting gick fel. Hur vargarna blev förda av nytrolumpiernas trick och sedan dödade. Hur deras ådror och hjärtan slutade fungera. Hur andhämtningarna blev tyngre och tyngre. Men även nytrolumpierna mötte sin undergång när de försökte gå på Kima. Zlo närmade sig Kima med korta steg och en enda tanke satt fast i huvudet och åkte runt i cirklar. Döda honom innan han dödar dig. Döda honom innan han dödar dig. Döda honom. Jorden runt omkring honom började flyga av hans ilska och skapade sedan en stor virvelvind av endast jord som sedan åkte rakt på Kima. Zlo’s plötsliga handling fick Kima att falla bakåt med en stor smäll, rakt på ett träd. Hans onda blick fästes vid Zlo’s men lät inte koncentrationen helt gå bort mot nytrolumpierna. ’’Du ordnade det här? Det var du som kallade hit dem och det är du som vill att vi ska dö’’, orden skakades ut från Kimas tunga andetag. Zlo gick närmre med hårda steg och om blickar kunnat döda så skulle Kima varit död för länge sedan. ’’Såklart det var jag som gjorde det! Alla rykten som spridit sig om mig har varit som flera slag rakt i bröstet. Du förstår inget av vad jag har gått genom dessa 100 år! Har du aldrig tänkt på varför jag sticker iväg ut i skogen varje dag? Jo för att göra upp en plan med nytrolumpierna så att jag kunde se er lida lika mycket som jag fick!’’, nu stod Zlo hur nära som helst och deras tunga andetag gav en harmonisk stämning, som att lyssna på musik. Innan Kima hann säga något mer hade nytrolumpierna tagit hand om honom och det var det sista man såg av Kima och resten av flocken. Alla hade förlorat, alla hade fått smaka på vreden och smärtan som Zlo gått och släpat på.

   Den äldsta nytrolumpen närmade sig Zlo bakifrån med starka steg vilket man kunde känna tydligt genom marken och jordens inre. ’’Vi hade ett avtal Zlo’’, den hemska hesa rösten hörde man aldrig mycket av, men den utgav en stor rädsla och den kunde ge vem som helst otäcka rysningar. ’’Och jag håller det jag lovar’’, med de orden vände sig Zlo om och var på väg att hålla det han lovade. Han lovade att ifall nytrolumpierna dödade flocken som varit så elak mot honom skulle han själv offra sitt liv för att han varit elak mot sig själv genom att genomgå detta.

   Smärtan som genomgick var olidlig. Zlo fick gå igenom det alla andra fick och det var en iskall smärta man även skulle komma ihåg under döden. Men ju fler minuter som gick så spred sig smärtan längre bort och lämnade ett tomt rum efter sig. Trots allting han gick genom så var det en sak han verkligen var.

Han var magiskt lycklig.

Av Alice Höök

DEN GYLLENE SPIRAN

Kvistarna knakade under mina fötter, det var ju typiskt att jag skulle komma bort från skogsstigen. Regnet som natten fört med sig hade gjort mig lika blöt som om jag tagit mig ett dopp i sjön. Och trädkronorna som släppte ned vatten mellan lövverket gjorde inte det hela bättre. Allt jag kom ihåg från gårdagen är det att mamma tagit med mig ut för att plocka svamp men att jag velat mig bort från stigen och gått vilse. Skulle jag vara still och vänta på att någon ska komma eller ska jag försöka leta mig tillbaka. Mitt förnuft sa åt mig att vänta ut mina föräldrar någonstans. Men min envishet tvingade mig att fortsätta. Skogen var tät och mina fötter värkte efter de timmar jag virrat omkring. Aldrig förr hade jag längtat så efter en säng att sova i, efter tak över huvudet och efter nya kläder som inte doftade tallbarr. Men det var bara att fortsätta, det sinkar mig bara om jag går och tänker på det. Korgen hade jag fortfarande hängande om handleden, där i hade jag samlat ihop allt det jag vet är ätbart. Men så här kunde det inte fortsätta, jag var tvungen att leta mig ur den här labyrinten till skog.

                      Där gick jag längs en sedan länge övervuxen stig, snårig och allt möjligt. Ju djupare in i skogen jag kom desto värre blev känslan av att jag hade någon i hasorna. Trots den otäcka känslan lyckades jag somna i skydd under en gran. Men ett ljudligt prassel störde min efterlängtade sömn. När jag såg upp blev jag förskräckt. Där stod en pojke hälften så kort som jag själv och med spetsiga utstickande ögon. Han hade på sig kläder så vita att man kunnat tro att de var nytvättade. Pojken själv stod bara där och såg på mig med uppspärrade ögon. Det kändes rätt obehagligt när han såg på mig sådär, men man skulle ju kunna tro att han är mer rädd för mig än jag rädd för honom. Men man undrar ju. Fast jag tyckte lite synd om honom trots allt.

–Du vet, du behöver inte vara rädd för mig, jag heter Selma, sa jag och räckte fram handen. Han tog mitt pekfinger och skakade det lite varsamt. Sedan gav han mig ett skevt leende. Han gick fram till granens stam och plockade upp en sten från marken. Han ristade försiktigt bokstav efter bokstav. De såg riktigt dåtida ut som om de inte använts i Sverige på flera årtionden. Men ändå gick de att läsa ”Alrik”, var det pojkens namn. Det namnet hade jag aldrig hört talas om. Men ett namn var ett namn och han log nu mot mig trots osäkerheten i hans blick. Alrik stannade under granen med mig hela natten men när jag vaknade var han borta. Hade det bara varit en dröm eller hade jag rent av hallucinerat, men han hade sett så verklig ut och samtidigt inte med sina utstående öron. Än en gång somnade jag efter att för en dag sedan vandrat kilometer om inte flera mil. När jag vaknade igen satt Alrik där, med en hel korg full med brödlimpor. Hade han hämtat hit de åt mig. Men varifrån, självklart måste han bo här i närheten. Tänk om Alrik kanske ville ta med mig dit så att jag skulle kunna få hjälp att komma hem. Tänk jag om jag kunde vara hemma till kvällen.

                      När han reste sig upp för att gå räckte han ut sin hand mot mig. Jag tog försiktigt tag i honom och han förde mig djupare och djupare in i skogen. Men allt ljusnade, bara skimrade solljus syntes till. Genom en mörk grotta hade han fört mig fram till det öppna landskapet, där vita skimrande hus i sten sträckte sig vida omkring. Ett större ännu mer vackrare hus tornade upp sig längs bergsväggen. Varelser långa, och alla med gyllengult hår syntes över slätten. De skördade jorden, fiskade i ån och bevattnade åkrarna och alla utan att smutsa ned sina vita kläder. Byn var i full rörelse och Alrik verkade njuta av all uppståndelse. Han tog mig med till den stora byggnaden som på närmre håll liknade ett sådant där slott som man bara ser i sagor. Han tog mig med genom den ståtliga porten och i den tomma salen stod ett avlångt bord där det inte fanns en plats ledig. När Alriks och mina steg ekade mot det stenbelagda golvet vändes allas blickar mot oss, det kändes lika obehagligt att överösas med undrande blickar som föregående natt men denna gång kan jag svära på att jag fruktade de mer än vad de fruktade mig. De var stela herrar med långt skägg hängande nerför hakan som vi avbrutit i deras diskussion. En man som satt på den ena kortsidan reste sig från sin plats.

–Vad är det frågan om Alrik, sa han och såg ner mot oss.
–Jag fann flickan i skogen och, och…sa Alrik men blev avbruten av en herre näst intill  han som stod raklång.

–Jaså har du varit dig och hämtat hit ännu ett vilset människobarn, så som du håller på kommer Alvinia snart vara folktomt på alver, sa den vresige gamle mannen, men vad menade han med människobarn och alfer mån tro.

–Var tyst Gregorius, min son har en mening med allt han tar sig för, Alrik vem har sänt dig efter flickan om jag får fråga? frågade den stående mannen Alrik. Men var han Alriks far, jag hade då aldrig haft så svårt för att hänga med under ett samtal.

–Det var Assarina, sa Alrik lågt. Man såg då hur Alriks far blev alldeles illröd i ansiktet.

–Din syster skall då alltid ställa till det, sa han barskt. Jag förblev tyst för jag visste inte vad jag skulle säga.

–Furste Asmund, kanske bör vi ändå låta Assarina säga sin mening, sa en mager man som satt och skrev ner varje ord som sas.

–Nåväl, men då kommer hennes påhitt om vår undergång bara komma upp igen, vad heter du? frågade Alriks far och vände sig mot mig.

–Mitt namn är Selma Holmgren, och jag undrar varför Alrik inte kunde tala förut, sa jag och då stirrade Alrik än en gång skräckslaget på mig.

–Vet du inte det Selma Holmgren, sa furste Asmund, alver förlorar alla sina magiska krafter utanför Alvinias murar, allt utom vårat skärpta lokalsinne och tur är det.

–Vad är alver för ena? frågade jag furste Asmund.

–Du ska få svar på alla de frågor du må ställa, men inte nu, sa furste Asmund. Sedan förde de mig med uppför en spiraltrappa som ledde till ett rum inte för litet men inte heller lika luftigt som den stora tomma salen. När jag kom in satt där en flicka på en stol vid fönstret och såg ner i en bok med konstiga avbildningar. Men illa kvickt stängde hon den när hon fick syn på den pansarbeklädda som fört mig upp till flickans rum. När jag såg hennes anlete såg ja tydligt hur lika hon och Alrik var. Men hon var betydligt äldre, såg ut att vara fem, sex år äldre än jag själv. Hon förstod den pansarkläddas vink och följde efter honom ner till den stora salen och där stod jag ensam kvar.

                      När de efter flera timmar kom tillbaka in i rummet halvsov jag i den obekväma fåtöljen i hörnet. Direkt gick flickan fram till fönstret där jag först sett henne och slog upp sin bok där hon avslutat. När vakten hade gått gick jag fram till henne, jag såg hur hon följde mig med blicken även om hon försökte dölja det.

–Vad är det där för bok du läser? frågade jag henne.

–Det låter säkert fånigt men det är en bok för spådom, sa hon och verkade som om det var det mest skamligaste man kunde tänka sig.

–Nej det är inte fånigt, kan du spå tiden? frågade jag henne och hon verkade riktigt glad för att någon visade intresse.

–Det har bara hänt en gång förstås, men ja, jag tror jag kan, sa hon och såg upp mot mig. Hon började berätta om den gång då hon spått tiden och hon berättade hur hon sett sig själv hennes far och lillebror bundna på marken, och om den gyllene spiran som hon sa gav all världens alver dess livskraft. Och hur hon såg generalen ge den till ljusalvernas dödsfiender svartalverna. Bara hennes historia fick mig att rysa till. Alvinia som den stad jag kommit till kallades var allt en mystisk plats, en jag knappt kunnat föreställa mig i mina vildaste drömmar.

                      Under natten fick jag sova på ett tjockt lager filtar på Assarinas golv. Tystnaden var total, det var till och med än tystare än de nätter jag fått sova ute i skogen. Tystnaden var obehaglig, något var på väg att hända, det förstod man och antagligen hade även Assarina märkt det eftersom hon satt sig upp och såg ut genom fönstret. Skrik hördes nu nerifrån byn. Skrik som om rösterna efter det skulle förbli evigt tysta. Svärdsklang hördes utanför byggnaden och både jag och Assarina skyndade fram till fönstret. Där nedanför hundratals vedervärdiga varelser med yxor och svärd som dräpte alv soldat efter soldat. Och jag hörde hur Assarina mumlade ord efter ord då jag skräckslaget såg ner mot de döda kropparna. Knappt hann jag vända mig om förrän allt blev svart. En av de vedervärdiga varelserna hade jag sett i dörröppningen och sedan hur han band mig och försvann med Assarina. När svartalverna sedan länge var försvunna med hela furstefamiljen kom det till Assarinas rum en piga som lösgjorde mig från repen. Alla verkade förtvivlade i hela staden och de hade god anledning. Svartalverna hade begärt ljusalvernas gyllene spira i utbyte mot furstefamiljen. Och svartalverna visste allt för väl att ljusalverna skulle dö ifall spiran fördes utanför Alvinia.

                      Ingen tycktes tänka överlämna spiran så något annat var tvunget att göras. Rådsherrarna satt isolerade i dagar och hade ändå inte någon lösning på vad som fanns att göra. Idén kom först till mig när jag fick höra hur olidligt dumma svartalfer kunde vara. Jag kom att täcka på Assarinas syn hon avtecknat för mig i en bok hon jämt skulle bläddra i och vad jag kom ihåg fanns det ingen smaragdgrön sten i guldspirans kupa. En dag frågade jag Gregorius om vad han visste om spiran. Han sa bara att den var i solitt guld förutom smaragden som gav spiran kraft. Och då klarnade allt för mig. En förfalskning. Det måste varit en förfalskad spira Assarina sett i sin syn. Att jag inte tänkt på det förut. Gregorius som också sagt att han själv aldrig sett den sa mig också att ytterst få sett den. Kanske hade inte Assarina någon gång sett den och förstås trott att spiran i hennes syn varit den äkta. I dagar arbetade guldsmeder från hela staden med att göra en identisk kopia av den riktiga spiran. Alla stadsbor försökte hjälpa till i processen. Hundratals begav sig till gruvan för att skaffa fram det ädlaste guld, och de kunniga hjälpte till att smida spiran.

                      Dagarna gick och smederna sa att de skulle ha den färdig inom två dygn. Men alla visste att det kanske redan var försent. Men inga gav upp hoppet. Men alla visste att om svartalverna kom på oss skulle det inte finnas någon återvändo. Oro rådde trots de alla optimistiska stadsmöten Gregorius lät hålla.  

                      Efter att de två dygn passerat lät generalen anhålla om ett uthållighetstest för alv soldaterna. Den som var minst till ynkrygg skulle meddela svartalvskungen om överlämningen av spiran. Efter en veckas tid då vi ännu inte hört av sändebudet begav sig närmast alla stadens invånare för att storma svartalfernas fästning för att bytet skulle bli av. Den första dagen marscherade alla raskt men under den kommande dagen var det dock sämre. Många gamla blev plötsligt sjuka och kvinnor och deras barn förde de äldre tillbaka till Alvinia. Men då de flesta fortsatte vandringen mot svartalvernas fästning höll man modet uppe. Trots de möjligheterna att ett gäng svartalver kunde ligga i bakhåll i var vägkorsning, vart buskage och bakom varenda plats vi nådde.

                      Vi stormade in i fästningen trots det att alla var utmattade efter den långa resan. De få vakter som var utsatta passerade vi utan svårigheter för vårt enda mål var svartalvskungens tronsal.  Vakterna pekade sina spjut mot vår folkhop men soldaterna kapade av var spjutspets. När vi kom in i tronsalen var det första jag såg svartalvskungens illvilliga flin och de tre gestalterna fastkedjade på väggen, alla med förbundna ansikten. Svartalvskungen fortsatte se på oss med sitt fula flin och än mer grinade han när han fick se hur mångas av våra blickar vändes mot de tre gestalterna.

–Var ej rädda gott folk, de är inte döda, än, lade svartalfskungen till och fortsatte att hånle. Vi bara stod där och såg föraktfullt på svartalverna. Vi stod stumma som fiskar och alla förstod vad generalen försökte med, att göra svartalvskungen vansinnig. Och minsann blev han alltmer härsken ju längre tid det tog. Till sist tystnade det helt och hållet.

–Nå, låt mig se spiran, sa svartalvskungen till generalen. Svartalvstjänarna grep spiran som låg inlindad i ett tygstycke ur generalens händer trots att generalen kämpade emot. De lindade upp tyget och svartalvskungen log av belåtenhet när han fick se den falska spiran.

–Mycket bra ljusalver, mycket klokt att göra mig till belåtenhet må jag säga, sa svartalvskungen och såg ner på oss från sin tron.

–Vi hoppas att ni håller er del av avtalet, sa Gregorius.

–Vad tar ni oss för, dumma, inte lämnar jag bara furstefamiljen ifrån mig när jag har om dubbelt så många soldater, ni ska utföra den underhållande svartalvsriten, sa svartalvskungen och jag hörde hur generalen svor bredvid mig. De visade ut oss till deras fängelsehålor där de ville att vi skulle vänta ut natten. Då frågade jag Gregorius vad svartalvsriten var för något. Han sa att svartalvkungen närmare kvällen skulle välja ut oftast den ynkligaste han såg att hämta en urna full med vatten från älv dammen. Jag sa då till honom att älvor inte kunde vara så farliga men då stirrade han på mig och berättade att de kunde fängsla en i deras lustgård i årtusenden. Och närmare klockan åtta kallade svartalvskungen till oss igen.

                      Som Gregorius sagt synade han oss och sedan till allas vår förskräckelse stannade hans pekfinger på mig.

–Hon ska utföra svartalvsriten sa han och försvann ur vår åsyn. En gammal kvinna gick fram till mig och gned in mina händer i ett svart pulver.

–Vem är du? frågade jag henne.

–Adelgund, jag är trollkvinnan i de bortre delarna av staden om du nu har hört talas om mig, sa kvinnan.

–Ja, jag har för mig att Assarina nämnt dig, sa jag och hon log.

–Det är vulkanaska, sägs vara det enda som skyddar dig mot älvornas ringdans, de får inte grepp om dig och då kan du inte velas bort från den riktiga världen, sa Adelgund men trots det hon sagt var jag orolig över att bara behöva ge mig ut i skogen ensam än en gång.  

                      När jag nådde gläntan Adelgund berättat om såg jag de spöklika små varelserna sväva ovan marken till en musik både oemotståndlig och avskräckande. De hade inte sett mig komma, de höll sina små ögon slutna. Och där om andra sidan deras dans pågick låg den mörka sjön som ett hav som aldrig hade något slut. Mörker hade jag alltid avskytt och jag ville helst inte ens att älvorna skulle få syn på mig så jag försökte ta mig fram mellan de täta björkarna. Men förgäves, jag hade klivit på ett halt nedfallet trä som rubbat och jag låg där på marken helt orörlig när de kom emot mig.       

                      Men då i den mörka natten hörde jag ett ljud och även älvorna. Uppe på bergets topp stod Gregorius och kallade älvorna efter sig. Jag kunde resa mig när de försvunnit ur min åsyn och jag skyndade att hämta vattnet och sedan springa allt vad jag kunde tillbaka till fästningen. Som avtalat fick vi ta med oss furstefamiljen tillbaka och svartalverna fick behålla den falska spiran. Som belöning fick jag återvända hem om jag svor en tystnad sed, och svartalverna tror jag nog ännu inte förstått att de har en falsk spira i sin ägo och inte den äkta.

Av Maya Juhlin Liedberg

DRAKÖN

”Tjohoo! Det här är livet!” ropade Safir och kastade sig ut för stupet

för att sedan i precis rätt ögonblick svänga upp och flyga zick-zack

mellan de sylvassa klipporna. Hon fortsatte ut med marken tills hon kom

ut till stranden där svängde hon tvärt höger och for sedan ut över Havet.

När Safir hade kommit ut på det djupa vattnet så dök hon, hon dök ända

ner till botten för att se om stjärn-amarylisarna hade börjat blomma. Hon

hittade ett par plantor som hon lätt knipsade av med klorna och stoppade

ner i ett av de bakåtvända fjällen som hon hade under hakan. När hon inte

hittade några fler så stötte hon ifrån från botten och sköt upp genom vattnet

och upp i luften. När hon började flyga tillbaka kunde hon inte låta bli att

titta bakom sig på landstrimman som blev mindre och mindre. Safir undrade

vad som fanns där borta det sades att det beboddes av hemska monster som

dödade allt som kom i deras väg. Safir ville inte tänka mer på det och tittade

i stället ner i vattnet på sin gröna fjälliga spegelbild som seglade fram över

vattenytan. När hon tittade närmare så såg hon ärret som hon hade fått när

hon trillade ner från en klippa men hade lyckats flyga undan stenarna så hon

inte fått mer än ett stort sår över  tassen. En röst bröt hennes tankar. Det var 

Laika  som stod och ropade  inne  vid stranden.

”Safir! Kom! Du måste komma fort det har hänt  någonting  fruktansvärt!”

ropade  hon det högsta hon kunde.

”Vad har hänt!” sa Safir andfått efter den hastiga flygturen.

”Dinlillebrorharfastnatochkanintekommalossföratt…”   nästan skrek Laika

som hade blivit  uppjagad av  allt som hade hänt och skulle ha fortsatt så

om inte Safir hade stoppat  henne.

”Okej. Nu tar vi det från början.  Lugnt och försiktigt så att jag hör vad

du säger.”

Laika  tog ett  djupt  andetag  och började  om från början.

”Din lillebror Kiped sitter fast på södra klippan för att han klättrade

upp dit från västra sidan som sedan  rasade ner när de andra försökte

klättra efter och du är den ende som inte har prövat att flyga upp dit.”

Safir behövde inte  mer för att hon skulle flyga dit. Safir kunde inte

flyga upp på klippan direkt för träden växte tätt ända in till berget

på den södra sidan.  När Safir kom fram till klippan där Kiped hade

klättrat upp så såg hon att alla bara  stod nedanför  och tittade på. 

”Varför försöker ingen ens hjälpa honom!”  skrek Safir argt.

”Har ingen ens försökt ta sig upp på den östra eller norra sidan!”

”Vi har försökt men inte ens Diamond kan komma upp dit och han är

våran bästa flygare här på ön. Stora klippor är i vägen. De har spärrat

ingången till platsen där Kiped är. Du är den enda som inte har

försökt, Safir.”  sa Elizabeth sorgset.

Safir började leta efter den brantaste delen av berget för det var där

som hon hade hittat en ingång in i berget som bara hon kände till.

Den hade legat gömd bakom en stor taggig buske som hon hade

krashat in i när hon hade flugit ikapp med Laika. Safir hade halkat

och brakat rätt igenom busken och in i ingången. Laika hade inte märkt

någonting så hon hade bara flugit vidare och inte fören flera minuter

senare upptäcka att Safir inte var med.

När Safir hittade ingången böjde hon sig ner och tittade in, hon tyckte

att den såg mindre ut än den hade gjort för några år sedan. När hon

hade krypt in en bit så hörde hon ett krafsande ljud framför henne.

När Safir lyssnade närmare hörde hon svaga rop på hjälp.

”Kiped? Är det du?” ropade Safir

”Safir?! Kan du hjälpa mig, jag sitter fast!” ropade Kiped inifrån grottan.

”Jag kommer! Var inte rädd jag ska hjälpa dig! Är du skadad?!”

ropade Safir lite oroligt.

”Jag sitter i något hål här, som jag inte kommer upp ur och jag, jag

börjar bli hungrig.” svarade Kiped lite gnällande.

När Safir försökte krypa lite snabbare slog hon bara i ryggen i det

låga taket. men när hon till slut var frame vid grottan såg Safir till

sin stora förvåning att den hade blivit större på grund av att en stor

spricka hade bildats i golvet och massor av sten hade trillat ner där i,

så nu skulle nog hela drakstammen få plats. I ett litet hål i taket såg

hon en liten fjällig svans och ett par små klumpiga, kloförsedda ben.

Det var Kiped som hängde där uppe och ropade på hjälp. För att

komma upp dit var Safir tvungen att flyga upp dit utan att ta satts.

Det var ingen drake i hela klanen, inte ens Diamond, som hade lyckats

flyga rakt upp i luften utan någon satts.

”Safir? är du kvar?!” Kiped började låta lite ängslig uppifrån taket.

”Jag är kvar jag kommer snart upp till dig. Var inte orolig!”

Safir började flaxsa för fullt för att få upp farten och när hon flaxade

för fullt så började hon sväva en liten bit över marken. Hon tog i det

bästa hon kunde och tillslut svävade hon två meter över marken då

stötte hon ifrån väggen och seglade upp till taket.  I all glädje glömde

hon bort varför hon hade kommit dit men när Kiped började ropa på

henne så att hon tog tag i verkligheten och steg upp till honom.

”Var sitter du fast hårdast, Kiped?” frågade Safir medans hon kämpade

för att inte tappa kontrollen.

 ”Jag sitter hårdast fast om rumpan och svansen så jag tror att det är

bäst att du puttar uppåt istället för att dra! Jag har fortfarande huvudet

ovanför klippan, jag ser faktist havet här ifrån.”

”Sluta prata om utsikten och dra in magen istället jag ska försöka

knuffa upp dig.” ropade Safir medans hon sänkte sig några meter

och tog satts. Safir sköt upp rätt mot hålet och knuffade Kiped

rätt ut i friheten där han blev så förvånad att han inte han börja flyga

så han började istället falla tillbaka mot hålet. När han var på väg att

slå i marken så kom Safir upp ur det hål som Kiped hade fastnat i och

tog emot honom. När de lugnt och stilla seglade ner till marken möttes

de av jubel och hurrarrop till Safir. Sedan viskade hon tyst i Kipeds öra:

” Bara för att du fastnade där uppe tror jag att du och hela klanen får

efterrätt i kväll!”

                                                        SLUT!

  

Ett månvarv efter olyckan så kröntes Safir till Frodonis bästa flygare och

några år senare blev Safir tillslut kompis med Diamond.

( Detta hände då efter många galna flygtävlingar och många olyckor.)

Av Ylva Stenström