Folk brukar säga att jag är annorlunda. Tyst, konstig och deppig.
Men det är jag inte. Jag förstår bara inte meningen med att gå upp varje dag när man kan stanna inne, ensam på sitt mörka rum under täcket och låtsas att man inte finns.
Det var början på en dag som hittills såg ut att bli som alla andra dagar. Mitten på oktober. Småregnigt i luften. Kunde väder vara en känsla skulle den här dagen vara ledsen. Kanske till och med deppig. Eller självmordsbenägen. ‘’Välkommen till Tv4 väder, idag kommer vädret att bli självmordsbenäget.’’ Kort sagt, en helt vanlig dag. Men faktum var att den här dagen skulle bli väldigt annorlunda.
Klockan var strax innan åtta och det var dags för mig, Jessica Lövfgren, 13 år, lite för lång, aningen för spinkig, att gå till skolan. Jag ropade ett snabbt hejdå till mamma innan jag stängde dörren och styrde stegen mot skolan.
Det var ingen lång bit dit. Ner för trapporna, tvärs över torget och rakt igenom Silvergränden. Den gränden var ganska speciell, och jag kände alltid att det var lika spännande att gå igenom den, till eller från skolan. Andra brukade undvika den – de gick hellre runt de stora hyreshusen på sidorna. Jag vet inte varför, de kanske tyckte det var någonting obehagligt med gränden.
Jag, däremot, tyckte den var helt fantastisk. Det kändes ofta som om jag hade kontakt med något från en annan sida när jag stod eller gick genom gränden. Som om de viskade till mig, utan att jag egentligen kunde höra. Som om jag såg saker mina ögon inte riktigt uppfattade. Konstigt.
Skoldagen var som vanligt. Jag hade engelska och antecknade glosor. Jag hade svenska och repeterade skillnaden mellan ett adjektiv och ett adverb. Jag hade NO och lärde mig skillnaden på en elektron och en neutron. Jag åt lunch och noterade att Högsbosoppa, Morotssoppa, Mustig grönsakssoppa och Solskenssoppa är samma sak, det är bara det att de byter namn för att ingen ska klaga. Jag hade Gympa, bild, och sedan styrde jag stegen hemåt.
När jag svängde in i Silvergränden såg jag en siluett lite längre fram. Jag hade aldrig sett någon stå i gränden förut, folk brukar som sagt undvika den. Men nu såg jag tydligt och klart siluetten av en kort person, kanske tjugo meter framför mig. Han eller hon stod vänd mot mig och rörde inte en muskel.
När jag kom närmare såg jag att det var en man i femtioårsåldern. Han var som sagt ganska kort, och hans rygg såg nästan lite krokig ut. Han hade en gul och röd – rutig kavaj och ett par svarta manchesterbyxor. Gröna (väldigt gröna... ) ögon var inramade av ett par glasögon med tunna, silvriga metallbågar. Det var någonting med honom som verkade annorlunda, men han såg ändå snäll ut.
’’Godmorgon’’, sa han när jag var bara någon meter därifrån. Han måste ha sett mitt förbryllade ansiktsuttryck, för han log och tillade sedan; ’’Fast för dig är det förstås inte morgon.’’
Jag visste inte vad jag skulle svara.
’’Jag har för min del rest hela natten’’, sa han och gäspade. ’’Det vill säga det som är natten för mig.’’
’’Varför?’’ slank det ur mig.
Han log igen.
’’För jag skulle ge dig den här.’’
Han räckte mig ett mycket litet paket, mindre än min tumme. Det var inslaget i ett papper som nästan såg ut som vatten, men i fast form utan att vara fryst, och med tunna silvertrådar inlindade. Jag kollade upp på honom.
’’Men varför...?’’
’’Jag är säker på att du kan få användning för den.’’
Jag såg ner på den igen.
’’Vem är du?’’ frågade jag tvivelaktigt.
Inget svar. Jag kollade upp. Han var borta.
När jag kom hem satte jag mig uppe på mitt rum och öppnade det lilla paketet. Det innehöll en liten nyckel. Den konstigaste lilla nyckel jag sett, för att vara lite mer exakt. Den var inte gjord i någon sorts metall, utan såg mer ut som marmor. Jag visste inte vilket hål nyckeln passade till, om den nu passade i något. Men jag var nästan säker på att det var meningen att jag skulle använda den till något.
När jag kom hem hade jag sjukt mycket läxor, så det blev inte så mycket med att tänka på var nyckeln kunde passa. Sen åt jag middag och såg på mitt favoritprogram, och klockan hann faktiskt bli både åtta och nio innan jag tänkte något mer på nyckeln. Men när jag gick och lade mig brakade det loss i hjärnan.
Vad ledde den till och vad fanns där? Eller var den bara en symbol för något annat, och isåfall vad? Varför hade just jag fått den? Han – mannen som lämnat den - kanske trodde att jag var någon annan?
Han hade rest hela natten för att ge mig den, hade han sagt. Hur kunde han veta vem jag var?
Jag vaknade dagen därpå med en sprängande huvudvärk. Skit. Jag hade försovit mig. Bara tio minuter, iochförsig, men tio minuter är en evighet på morgonen. Funderingarna kring nyckeln hade hållit mig vaken nästan hela natten.
Jag bytte om och snubblade yrvaket när för trappan. Jag hann till och med sätta på vattenkokaren innan det slog mig att det var lördag. Med en suck stängde jag av den och gick upp och lade mig i sängen igen.
Jag vaknar två timmar senare. Bredvid mig ligger en bok. En stor bok. Den ser väldigt gammal ut.
Inbunden i slitet läder och med tunna guldtrådar inbroderade. Trådarna bildar mönster, vackra mönster. Blommor och djur och buskar och träd... Jag försöker öppna boken, men sidorna är som ihopklistrade. Jag vänder på boken. En liten, vit platta med ett nyckelhål sitter på sidan. Hm. Som av en reflex så böjer jag mig ner och drar fram skolväskan som ligger under sängen. Jag fiskar fram nyckeln. Den passar perfekt i låset och jag öppnar det. Boken slås upp.
Ett sken så starkt att jag måste blunda lyser från boken. Jag kisar med ögonen, och utan att jag så mycket som tar ett steg från min sängkant så sitter jag på en äng. En stor, grön äng. Täckt med prästkragar och violer och massa andra blommor som jag inte kan namnet på (jag önskar för en sekund att jag lyssnat mer på NO-lektionerna.)
Jag ser mig omkring, men det är bara blomstrande äng så långt ögat kan nå.
En bit bort börjar jag skymta något. Någon. Någon som rör sig mot mig. Han eller hon kanske vet hur jag ska komma härifrån? Jag börjar gå ditåt.
Jag ser att det är en flicka. Ungefär i min egen ålder. Hon är faktiskt ganska lik mig, men vackrare. Några centimeter kortare och inte lika knotig figur. Hon har brunt hår, precis som jag, men hennes är skinande och vågigt, inte torrt och stripigt som mitt. Hennes ögonfransar är längre än mina och mycket mörkare, och hennes hy är slät och skinande, inte blek och täckt av finnar. Hon är klädd i en hallonröd sommarklänning och silvriga sandaler. Hela hon ser så... lätt ut. Nästan tyngdlös. Som om hon svävar fram.
’’Stanna’’, säger hon när vi bara är ett par meter från varandra. Jag stannar, men ser frågande på henne.
’’Va?’’
Hon pekar neråt, på marken, precis framför mina fötter. En bäck. Kristallklart vatten. Men den sorlar inte, som bäckarna gör hemma. Det är helt tyst. Överallt. Inte ens vinden hörs. Inte ett endaste livstecken från någon utom flickan. Inte ens en liten syrsa som spelar.
Bäcken är bara några decimeter bred och jag hade definitivt kunnat gå över den, men någonting får mig att stå kvar där jag står. Jag ser på den, innan jag vänder ansiktet uppåt och ser på henne igen. Hon har plockat upp en blomma från marken och den vilar i hennes handflata. Hon sluter handen. Kollar upp i mitt förvirrade ansikte. Sen öppnar hon handen igen. En liten fågel, inte större än en fjäril, står där blomman försvann. Den har en svart, sammetslik fjäderdräkt och små, mörkgröna, skinande ögon. Stjärtfjädrarna lyser i turkosa nyanser.
Fågeln kvittrar till, hoppar runt i flickans handflata och flyger iväg. Jag följer den med blicken tills den bara är en liten prick som försvinner mot horisonten. Sen vänder jag ansiktet mot flickan. Men hon är försvunnen.
Jag vaknar med ett ryck. Skum dröm.
Jag ser mig omkring i rummet. Bredvid mig ligger en bok...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar