VÄGSKÄLET

Det var sommarlov och jag och min kompis var ute och gick.

Det var varmt och solen sken över vetevågorna.

För oss som bodde på landet var sädesslagen som vippade i vinden våra vågor, och åkrarna vårt hav.

Klockan var halv sju och vi hade ingenting att göra. Ett typiskt sommarlovsproblem.

Vi gick längs den långa grusvägen, min kompis och jag.

Det enda vi såg var åkrar eller ”sädeshavet” och någon bondgård långt bort i fjärran.

Ingen av oss visste vart vi skulle gå, så vi bara gick.

Efter ett tag delade sig grusvägen och vi var tvungna att välja vilken väg vi skulle ta.

-Höger eller vänster? frågade min kompis.

-Spelar ingen roll, svarade jag. Du får bestämma.

-Då tar vi höger.

Vi fortsatte gå.

Helt plötsligt tornade sig ett slott upp sig framför oss.

Det var STORT, jättestort. Glasrutorna var krossade och nästan hela byggnaden var täckt av murgröna.

Murgrönan letade sig in och ut mellan tegelstenar och sedan in eller ut igenom sprickor i den jättelika dörren.

Jag och min kompis stod bara och tittade på slottet.

Det borde ha känts obehagligt eller lite skrämmande eftersom vi aldrig hade sett något liknande förut och att ingen av oss egentligen visste var vi var.

Men vi bara stod och tittade på det underbara, kaotiska slottet.

Jag var fascinerad av det på något sätt.

Det hela såg ut som man hade föreställt sig ett övergivet slott som någon författare försökt förklara i en bok.

Fast det var ju ingen bok.

Efter att bara stått och tittat en stund tittade jag och min kompis på varandra, men det var ingen av oss som kom på något vettigt att säga.

Och eftersom vi båda tänkte samma sak behövde vi inte fråga varandra om vad vi skulle göra härnäst.

Vi gick fram längs den lilla sten- och grus stigen som ledde fram till dörren.

Det satt en nyckel i låset, så vi vred om och öppnade dubbeldörrarna.

Huset såg inte alls lika kaotiskt ut på insidan som på utsidan.

Hallen var större än hela min familjs undervåning.

Den röda heltäckningsmattan var mjuk och de tjocka gardinerna var gjorda i vinrött sammet.

Det stod röda sammetsfåtöljer och en röd soffa omring ett runt ekbord precis bredvid fönstret.

Det såg ut som en kungafamilj bodde där.

Vi fortsatte in igenom rummet. Allt var rött, i olika nyanser men ändå rött.

Längst bort i rummet fanns en stor och hög trädörr med ett dörrhandtag i guld.

Jag och min kompis bara tittade på varandra, nickade och gick långsamt fram till dörren.

Vi kom in i ett rum som var helt vitt, vi fortsatte in genom nästa dörr och kom då in i ett blått rum. Sedan till ett gult, ett rosa och ett grönt.

Dörrarna verkade aldrig ta slut och inte heller rummen.

Rum efter rum, färg efter färg.

Jag tänkte att det inte kunde finnas hur många färger som helst, men vi hade säkert gått igenom minst tjugofem rum och ändå tog det aldrig slut.

-Vi borde kanske gå tillbaka, sa jag. Vi har varit här jättelänge nu.

-Mm, vi borde kanske det. Men det här var ju så coolt.

-Jag vet, men vi kan ju gå hit i morgon också.

-Ja, det gör vi!

Så vi började gå tillbaka genom slottet.

Jag var lite osäker på om vi skulle hitta ut bland alla rum, färger och dörrar, men det var inget problem.

Vi låste dörren men lät nyckeln sitta kvar i nyckelhålet.

Innan vi gick in till våra egna hus bestämde oss för att inte berätta för någon om slottet, så vi kunde få ha det för oss själva.

Tidigt nästa morgon knackade min kompis på ytterdörren.

Jag tog snabbt på mig kläder, smörade en macka och borstade tänderna.

-Varför måste vi gå nu? frågade jag när vi hade stängt dörren efter mig. Klockan är ju bara fem!

-För att vi ska kunna vara där hela dagen, svarade min kompis.

-Men fem är väl ändå lite tidigt, det är ju fortfarande nästan mörkt ute.

-Jag vet, men det har jag faktiskt tänkt på. Min kompis öppnade sin väska som jag inte hade lagt märke till innan han tog upp två ficklampor ur den.

Eftersom vi var ute på landet fanns det inga gatlampor någonstans, så det var bra att han hade tänkt på ficklampor.

När vi kom fram till slottet kände jag mig både nyfiken och lite rädd.

Vi var ensamma ute tidigt på morgonen och bara tanken på att det fina huset var obebott och ändå kunde vara så fint och rent var skrämmande.

Eller var det obebott? Det visste vi ju faktiskt inte.

-Men du, sa jag. Tänk om det bor någon i huset.

-Nej det gör det inte, då borde vi ju ha träffat den eller dem igår.

Det lät så säkert när han sa det så jag tänkte inte mer på det.

Efter någon halvtimme kom vi fram till vägskälet, vi svängde höger och kom fram till slottet.

Det såg ut precis som det hade gjort dagen innan. Murgröna överallt och krossade rutor.

Det enda som såg annorlunda ut var teglet, väggarna hade en mycket mörkade färg nu. Vilket inte alls var konstigt eftersom att det var mycket mörkare ute än vad det hade varit dagen innan.

Nyckeln satt kvar i nyckelhålet, så vi gick in.

Men på insidan såg ingenting ut som förut. Hallen var modern, väldigt modern.

Det var alla andra rum som vi hann titta i också.

Det mesta var vitt och det stod en massa elektriska moderna saker överallt.

Hela huset såg ut som visningsrummen på Ikea ungefär.

Jag och min kompis fattade ingenting, dagen innan hade ju huset sett ut på ett helt annat sett.

Jag började tvivla på om det faktiskt bodde någon i huset ändå, en trollkarl eller något.

Men vad som tänktes i min hjärna ville jag inte berätta för min kompis.

-Det här är väl samma slott som vi var i igår? frågade han.

-Ja, sa jag. Jag har inte sett några andra slott här omkring. Har du det?

-Nej, det är därför som detta är så coolt.

-Mm, sa jag.

Nästa dag gick vi tillbaka till slottet. Och nästa dag igen, och nästa dag igen.

En dag såg det ut som ett spökslott på både utsidan och insidan.

Och en dag var slottet ett tivoli.

Efter att ha åkt karuseller och berg- och dalbanor vågade jag fråga min kompis om det där med trollkarlar.

-Du tror inte att det kan bo en trollkarl här va?

-För några dagar sen hade jag nog tyckt att du var tokig om du hade frågat mig det, men nu känns det inte helt omöjligt.

Jag blev glad över att min kompis också tyckte det verkade lite konstigt, så det inte bara var jag som kanske hade blivit galen.

Det var sjunde gången som jag och min kompis gick på grusvägen, svängde höger och sedan kom fram till slottet.

Vi gick fram till dörren för att vrida om nyckeln och gå in för att se vad vi kunde mötas av. En skog? En djurpark? Indian-tema kanske?

Tyvärr fick vi aldrig reda på vad huset hade förvandlats till den sjunde gången vi var där.

För nyckeln var försvunnen och dörren var låst.

Vi blev en aning besvikna både min kompis och jag när vi insåg att vi antagligen aldrig mer skulle få komma in i det underbara slottet.

Men vi hade en fantastisk hemlighet som vi bara skulle prata om bakom väldigt låsta dörrar. Och en dag skulle kanske nyckeln till hemligheten försvinna, på samma sätt som nyckeln till fantastiska slottet.

Av Tea Johansson