DEN GYLLENE SPIRAN

Kvistarna knakade under mina fötter, det var ju typiskt att jag skulle komma bort från skogsstigen. Regnet som natten fört med sig hade gjort mig lika blöt som om jag tagit mig ett dopp i sjön. Och trädkronorna som släppte ned vatten mellan lövverket gjorde inte det hela bättre. Allt jag kom ihåg från gårdagen är det att mamma tagit med mig ut för att plocka svamp men att jag velat mig bort från stigen och gått vilse. Skulle jag vara still och vänta på att någon ska komma eller ska jag försöka leta mig tillbaka. Mitt förnuft sa åt mig att vänta ut mina föräldrar någonstans. Men min envishet tvingade mig att fortsätta. Skogen var tät och mina fötter värkte efter de timmar jag virrat omkring. Aldrig förr hade jag längtat så efter en säng att sova i, efter tak över huvudet och efter nya kläder som inte doftade tallbarr. Men det var bara att fortsätta, det sinkar mig bara om jag går och tänker på det. Korgen hade jag fortfarande hängande om handleden, där i hade jag samlat ihop allt det jag vet är ätbart. Men så här kunde det inte fortsätta, jag var tvungen att leta mig ur den här labyrinten till skog.

                      Där gick jag längs en sedan länge övervuxen stig, snårig och allt möjligt. Ju djupare in i skogen jag kom desto värre blev känslan av att jag hade någon i hasorna. Trots den otäcka känslan lyckades jag somna i skydd under en gran. Men ett ljudligt prassel störde min efterlängtade sömn. När jag såg upp blev jag förskräckt. Där stod en pojke hälften så kort som jag själv och med spetsiga utstickande ögon. Han hade på sig kläder så vita att man kunnat tro att de var nytvättade. Pojken själv stod bara där och såg på mig med uppspärrade ögon. Det kändes rätt obehagligt när han såg på mig sådär, men man skulle ju kunna tro att han är mer rädd för mig än jag rädd för honom. Men man undrar ju. Fast jag tyckte lite synd om honom trots allt.

–Du vet, du behöver inte vara rädd för mig, jag heter Selma, sa jag och räckte fram handen. Han tog mitt pekfinger och skakade det lite varsamt. Sedan gav han mig ett skevt leende. Han gick fram till granens stam och plockade upp en sten från marken. Han ristade försiktigt bokstav efter bokstav. De såg riktigt dåtida ut som om de inte använts i Sverige på flera årtionden. Men ändå gick de att läsa ”Alrik”, var det pojkens namn. Det namnet hade jag aldrig hört talas om. Men ett namn var ett namn och han log nu mot mig trots osäkerheten i hans blick. Alrik stannade under granen med mig hela natten men när jag vaknade var han borta. Hade det bara varit en dröm eller hade jag rent av hallucinerat, men han hade sett så verklig ut och samtidigt inte med sina utstående öron. Än en gång somnade jag efter att för en dag sedan vandrat kilometer om inte flera mil. När jag vaknade igen satt Alrik där, med en hel korg full med brödlimpor. Hade han hämtat hit de åt mig. Men varifrån, självklart måste han bo här i närheten. Tänk om Alrik kanske ville ta med mig dit så att jag skulle kunna få hjälp att komma hem. Tänk jag om jag kunde vara hemma till kvällen.

                      När han reste sig upp för att gå räckte han ut sin hand mot mig. Jag tog försiktigt tag i honom och han förde mig djupare och djupare in i skogen. Men allt ljusnade, bara skimrade solljus syntes till. Genom en mörk grotta hade han fört mig fram till det öppna landskapet, där vita skimrande hus i sten sträckte sig vida omkring. Ett större ännu mer vackrare hus tornade upp sig längs bergsväggen. Varelser långa, och alla med gyllengult hår syntes över slätten. De skördade jorden, fiskade i ån och bevattnade åkrarna och alla utan att smutsa ned sina vita kläder. Byn var i full rörelse och Alrik verkade njuta av all uppståndelse. Han tog mig med till den stora byggnaden som på närmre håll liknade ett sådant där slott som man bara ser i sagor. Han tog mig med genom den ståtliga porten och i den tomma salen stod ett avlångt bord där det inte fanns en plats ledig. När Alriks och mina steg ekade mot det stenbelagda golvet vändes allas blickar mot oss, det kändes lika obehagligt att överösas med undrande blickar som föregående natt men denna gång kan jag svära på att jag fruktade de mer än vad de fruktade mig. De var stela herrar med långt skägg hängande nerför hakan som vi avbrutit i deras diskussion. En man som satt på den ena kortsidan reste sig från sin plats.

–Vad är det frågan om Alrik, sa han och såg ner mot oss.
–Jag fann flickan i skogen och, och…sa Alrik men blev avbruten av en herre näst intill  han som stod raklång.

–Jaså har du varit dig och hämtat hit ännu ett vilset människobarn, så som du håller på kommer Alvinia snart vara folktomt på alver, sa den vresige gamle mannen, men vad menade han med människobarn och alfer mån tro.

–Var tyst Gregorius, min son har en mening med allt han tar sig för, Alrik vem har sänt dig efter flickan om jag får fråga? frågade den stående mannen Alrik. Men var han Alriks far, jag hade då aldrig haft så svårt för att hänga med under ett samtal.

–Det var Assarina, sa Alrik lågt. Man såg då hur Alriks far blev alldeles illröd i ansiktet.

–Din syster skall då alltid ställa till det, sa han barskt. Jag förblev tyst för jag visste inte vad jag skulle säga.

–Furste Asmund, kanske bör vi ändå låta Assarina säga sin mening, sa en mager man som satt och skrev ner varje ord som sas.

–Nåväl, men då kommer hennes påhitt om vår undergång bara komma upp igen, vad heter du? frågade Alriks far och vände sig mot mig.

–Mitt namn är Selma Holmgren, och jag undrar varför Alrik inte kunde tala förut, sa jag och då stirrade Alrik än en gång skräckslaget på mig.

–Vet du inte det Selma Holmgren, sa furste Asmund, alver förlorar alla sina magiska krafter utanför Alvinias murar, allt utom vårat skärpta lokalsinne och tur är det.

–Vad är alver för ena? frågade jag furste Asmund.

–Du ska få svar på alla de frågor du må ställa, men inte nu, sa furste Asmund. Sedan förde de mig med uppför en spiraltrappa som ledde till ett rum inte för litet men inte heller lika luftigt som den stora tomma salen. När jag kom in satt där en flicka på en stol vid fönstret och såg ner i en bok med konstiga avbildningar. Men illa kvickt stängde hon den när hon fick syn på den pansarbeklädda som fört mig upp till flickans rum. När jag såg hennes anlete såg ja tydligt hur lika hon och Alrik var. Men hon var betydligt äldre, såg ut att vara fem, sex år äldre än jag själv. Hon förstod den pansarkläddas vink och följde efter honom ner till den stora salen och där stod jag ensam kvar.

                      När de efter flera timmar kom tillbaka in i rummet halvsov jag i den obekväma fåtöljen i hörnet. Direkt gick flickan fram till fönstret där jag först sett henne och slog upp sin bok där hon avslutat. När vakten hade gått gick jag fram till henne, jag såg hur hon följde mig med blicken även om hon försökte dölja det.

–Vad är det där för bok du läser? frågade jag henne.

–Det låter säkert fånigt men det är en bok för spådom, sa hon och verkade som om det var det mest skamligaste man kunde tänka sig.

–Nej det är inte fånigt, kan du spå tiden? frågade jag henne och hon verkade riktigt glad för att någon visade intresse.

–Det har bara hänt en gång förstås, men ja, jag tror jag kan, sa hon och såg upp mot mig. Hon började berätta om den gång då hon spått tiden och hon berättade hur hon sett sig själv hennes far och lillebror bundna på marken, och om den gyllene spiran som hon sa gav all världens alver dess livskraft. Och hur hon såg generalen ge den till ljusalvernas dödsfiender svartalverna. Bara hennes historia fick mig att rysa till. Alvinia som den stad jag kommit till kallades var allt en mystisk plats, en jag knappt kunnat föreställa mig i mina vildaste drömmar.

                      Under natten fick jag sova på ett tjockt lager filtar på Assarinas golv. Tystnaden var total, det var till och med än tystare än de nätter jag fått sova ute i skogen. Tystnaden var obehaglig, något var på väg att hända, det förstod man och antagligen hade även Assarina märkt det eftersom hon satt sig upp och såg ut genom fönstret. Skrik hördes nu nerifrån byn. Skrik som om rösterna efter det skulle förbli evigt tysta. Svärdsklang hördes utanför byggnaden och både jag och Assarina skyndade fram till fönstret. Där nedanför hundratals vedervärdiga varelser med yxor och svärd som dräpte alv soldat efter soldat. Och jag hörde hur Assarina mumlade ord efter ord då jag skräckslaget såg ner mot de döda kropparna. Knappt hann jag vända mig om förrän allt blev svart. En av de vedervärdiga varelserna hade jag sett i dörröppningen och sedan hur han band mig och försvann med Assarina. När svartalverna sedan länge var försvunna med hela furstefamiljen kom det till Assarinas rum en piga som lösgjorde mig från repen. Alla verkade förtvivlade i hela staden och de hade god anledning. Svartalverna hade begärt ljusalvernas gyllene spira i utbyte mot furstefamiljen. Och svartalverna visste allt för väl att ljusalverna skulle dö ifall spiran fördes utanför Alvinia.

                      Ingen tycktes tänka överlämna spiran så något annat var tvunget att göras. Rådsherrarna satt isolerade i dagar och hade ändå inte någon lösning på vad som fanns att göra. Idén kom först till mig när jag fick höra hur olidligt dumma svartalfer kunde vara. Jag kom att täcka på Assarinas syn hon avtecknat för mig i en bok hon jämt skulle bläddra i och vad jag kom ihåg fanns det ingen smaragdgrön sten i guldspirans kupa. En dag frågade jag Gregorius om vad han visste om spiran. Han sa bara att den var i solitt guld förutom smaragden som gav spiran kraft. Och då klarnade allt för mig. En förfalskning. Det måste varit en förfalskad spira Assarina sett i sin syn. Att jag inte tänkt på det förut. Gregorius som också sagt att han själv aldrig sett den sa mig också att ytterst få sett den. Kanske hade inte Assarina någon gång sett den och förstås trott att spiran i hennes syn varit den äkta. I dagar arbetade guldsmeder från hela staden med att göra en identisk kopia av den riktiga spiran. Alla stadsbor försökte hjälpa till i processen. Hundratals begav sig till gruvan för att skaffa fram det ädlaste guld, och de kunniga hjälpte till att smida spiran.

                      Dagarna gick och smederna sa att de skulle ha den färdig inom två dygn. Men alla visste att det kanske redan var försent. Men inga gav upp hoppet. Men alla visste att om svartalverna kom på oss skulle det inte finnas någon återvändo. Oro rådde trots de alla optimistiska stadsmöten Gregorius lät hålla.  

                      Efter att de två dygn passerat lät generalen anhålla om ett uthållighetstest för alv soldaterna. Den som var minst till ynkrygg skulle meddela svartalvskungen om överlämningen av spiran. Efter en veckas tid då vi ännu inte hört av sändebudet begav sig närmast alla stadens invånare för att storma svartalfernas fästning för att bytet skulle bli av. Den första dagen marscherade alla raskt men under den kommande dagen var det dock sämre. Många gamla blev plötsligt sjuka och kvinnor och deras barn förde de äldre tillbaka till Alvinia. Men då de flesta fortsatte vandringen mot svartalvernas fästning höll man modet uppe. Trots de möjligheterna att ett gäng svartalver kunde ligga i bakhåll i var vägkorsning, vart buskage och bakom varenda plats vi nådde.

                      Vi stormade in i fästningen trots det att alla var utmattade efter den långa resan. De få vakter som var utsatta passerade vi utan svårigheter för vårt enda mål var svartalvskungens tronsal.  Vakterna pekade sina spjut mot vår folkhop men soldaterna kapade av var spjutspets. När vi kom in i tronsalen var det första jag såg svartalvskungens illvilliga flin och de tre gestalterna fastkedjade på väggen, alla med förbundna ansikten. Svartalvskungen fortsatte se på oss med sitt fula flin och än mer grinade han när han fick se hur mångas av våra blickar vändes mot de tre gestalterna.

–Var ej rädda gott folk, de är inte döda, än, lade svartalfskungen till och fortsatte att hånle. Vi bara stod där och såg föraktfullt på svartalverna. Vi stod stumma som fiskar och alla förstod vad generalen försökte med, att göra svartalvskungen vansinnig. Och minsann blev han alltmer härsken ju längre tid det tog. Till sist tystnade det helt och hållet.

–Nå, låt mig se spiran, sa svartalvskungen till generalen. Svartalvstjänarna grep spiran som låg inlindad i ett tygstycke ur generalens händer trots att generalen kämpade emot. De lindade upp tyget och svartalvskungen log av belåtenhet när han fick se den falska spiran.

–Mycket bra ljusalver, mycket klokt att göra mig till belåtenhet må jag säga, sa svartalvskungen och såg ner på oss från sin tron.

–Vi hoppas att ni håller er del av avtalet, sa Gregorius.

–Vad tar ni oss för, dumma, inte lämnar jag bara furstefamiljen ifrån mig när jag har om dubbelt så många soldater, ni ska utföra den underhållande svartalvsriten, sa svartalvskungen och jag hörde hur generalen svor bredvid mig. De visade ut oss till deras fängelsehålor där de ville att vi skulle vänta ut natten. Då frågade jag Gregorius vad svartalvsriten var för något. Han sa att svartalvkungen närmare kvällen skulle välja ut oftast den ynkligaste han såg att hämta en urna full med vatten från älv dammen. Jag sa då till honom att älvor inte kunde vara så farliga men då stirrade han på mig och berättade att de kunde fängsla en i deras lustgård i årtusenden. Och närmare klockan åtta kallade svartalvskungen till oss igen.

                      Som Gregorius sagt synade han oss och sedan till allas vår förskräckelse stannade hans pekfinger på mig.

–Hon ska utföra svartalvsriten sa han och försvann ur vår åsyn. En gammal kvinna gick fram till mig och gned in mina händer i ett svart pulver.

–Vem är du? frågade jag henne.

–Adelgund, jag är trollkvinnan i de bortre delarna av staden om du nu har hört talas om mig, sa kvinnan.

–Ja, jag har för mig att Assarina nämnt dig, sa jag och hon log.

–Det är vulkanaska, sägs vara det enda som skyddar dig mot älvornas ringdans, de får inte grepp om dig och då kan du inte velas bort från den riktiga världen, sa Adelgund men trots det hon sagt var jag orolig över att bara behöva ge mig ut i skogen ensam än en gång.  

                      När jag nådde gläntan Adelgund berättat om såg jag de spöklika små varelserna sväva ovan marken till en musik både oemotståndlig och avskräckande. De hade inte sett mig komma, de höll sina små ögon slutna. Och där om andra sidan deras dans pågick låg den mörka sjön som ett hav som aldrig hade något slut. Mörker hade jag alltid avskytt och jag ville helst inte ens att älvorna skulle få syn på mig så jag försökte ta mig fram mellan de täta björkarna. Men förgäves, jag hade klivit på ett halt nedfallet trä som rubbat och jag låg där på marken helt orörlig när de kom emot mig.       

                      Men då i den mörka natten hörde jag ett ljud och även älvorna. Uppe på bergets topp stod Gregorius och kallade älvorna efter sig. Jag kunde resa mig när de försvunnit ur min åsyn och jag skyndade att hämta vattnet och sedan springa allt vad jag kunde tillbaka till fästningen. Som avtalat fick vi ta med oss furstefamiljen tillbaka och svartalverna fick behålla den falska spiran. Som belöning fick jag återvända hem om jag svor en tystnad sed, och svartalverna tror jag nog ännu inte förstått att de har en falsk spira i sin ägo och inte den äkta.

Av Maya Juhlin Liedberg