SIRENERNAS SÅNG

Sedan barnsben hade jag fått lära mig att det fanns farliga varelser i havet. Min far hade många gånger berättat om de farligaste av dem alla.

Sirenerna. Vars hud var gjord av vatten och det blod från dem de dödat. Dock kom inte bara deras hud ifrån de människor de dödat, utan också deras ansikten.

De var varelser som förr funnits i himmeln med alla änglar, men de hade förlorat mot änglarna i en musiktävling och de förlorade sina vingar och det ledde till att dem föll ner i havet och drunknade.

De blev snart vansinniga av längtan till himmeln igen och min far sa till mig att det var anledningen till att de började döda folk som passerade över deras vatten.

Men de rörde aldrig vid sina offer, de bara öppnade sina munnar som var fyllda med sylvassa tänder och började sjunga. Deras sång var så vacker så att sjömän inte hade en chans att stå emot. När man väl var nere i vattnet så var man förlorad.

Man var ingen, död, tills man hade ruttnat sönder till ingenting. Då åt de upp din livsgnista, som så länge funnits kvar i din kropp.

Jag hade aldrig trott på de här historierna. Inte förrän en av dem tog ifrån mig min älskade, flickan i mitt liv.

Vinden slet i seglen och alla fick kämpa för att båten skulle hålla sig över ytan. Skrik hördes överallt och snart skulle regnet komma. Ett hårt regn, för himmeln var mörkt grå och alla visste att vi skulle få arbeta hårt för att överleva.

”Min fru sa åt mig att det skulle bli storm. Jag skulle litat på henne!” hörde jag en man ropa ifrån fören. Jag hörde en diskussion startas om att det var omanligt att lyssna på kvinnorna. Jag kunde inte förstå hur alla fortfarande kunde tro på könsrollerna i en stund som denna.

Själv önskar jag att jag hade haft en fru som sa åt mig att jag inte skulle bege mig ut på havet. Det hade jag inte, inte längre. Hon var borta, den flickan jag älskat mer än mitt eget liv. Jag hade försökt skydda henne, se till att hon alltid var säker…

Men jag hade misslyckats, felet hade varit att jag låtit henne åka ut med några av sina väninnor på en båttur.

Sirenerna hade tagit henne och de andra hade kommit hem helskinnade. De hade talat om för mig att de sett på när hon blivit nerdragen i vattnet och de hade inte kunnat göra något för att rädda henne. De hade försökt och jag trodde dem, jag hade inte riktigt något val.

Mina händer kramade åt repet som jag höll i så att knogarna blev vita och en plötslig vindil drog till seglet så att jag nästan ramlade överbord. Det var det farligaste vädret nu, sirenerna var alltid hungriga vid stormar och det var som farligast att färdas över vattnet då. Vädret var ju också en farlig faktor, men man kunde styra båten genom stormen.

Mot sirenerna hade man inget skydd…

”Gudar hjälpe oss mannar, jag hör dem!” skrek ännu en man från fören och jag frös till is. I samma stund som han ropat det blev det dödstyst på båten, till och med stormen tystnade och vi hörde dem.

”Om vi kunde andas, skulle vi andas med dig.

Om vi kunde leva, skulle vi leva med dig.

Om vi kunde fälla tårar, skulle vi gråta med dig.

Om vi kunde älska, skulle vi älska med dig.

Om vi kunde…”

Deras sång var alltid den samma, de sjöng om hur gärna de ville vara med dig och om du lät dig påverkas av sången, så trodde du dem!

På något sätt påverkades jag inte av den, jag själv antog att det var för att jag kände lögnen bakom deras ord. Min far trodde att det var på grund av att jag inte drogs åt kvinnor, men den konversationen slutade med att jag nästan tryckte ner hans huvud under ytan och dränkte honom.

Jag älskade en kvinna, och jag drogs åt den kvinnan! Även om hon inte längre var med mig.

Jag såg till min fasa att några av männen drogs mot kanten av båten och jag försökte förgäves få deras uppmärksamhet genom att skrika åt dem. Inga av männen på båten försökte nå fram till dem och jag skrek av frustation när jag släppte repet jag höll i och rusade mot dem.

Repet jag innan haft ett grepp om flög bort och seglet vajade till. Om jag inte skyndade mig och räddade dem, så skulle skeppet ändå gå under.

Jag slängde mig fram mot den första mannen och gav honom ett stenhårt slag i magen så att han tappade andan och föll på däcket. De andra männen verkade förstå vad jag gjorde, men de vågade inte göra någonting. I rädsla om att de själva skulle bli fångade av deras sång.

Snart hade jag tagit hand om alla som blivit fångade och de låg alla och vred sig av smärta på däcket.

”Min älskade…” en mjuk röst hördes i den hårda vinden och jag stelnade till. Det var hennes röst! Men det kunde inte…

”Kom till mig…” min blick gled ut över havet och jag såg ett huvud sticka upp över relingen.  Mitt hjärta stannade nästan när jag kände igen det.

Långt hår ramade in hennes ansikte och det föll i blonda vågor över hennes rygg. Hennes hy som förr varit gyllenbrun av solens strålar runt havet, såg nu ut som alla andra sireners.

Det såg ut som om havets yta fastnat på hennes ansikte och det var mörkt av blod. Hennes ögon hade samma underbara blåa färg som de haft innan hon försvann och hennes näsa och läppar var sig också lika. Men när hon öppnat munnen och talat med mig hade jag sett skymten av de sylvassa tänder som var deras kännetecken.

”Maya?” viskade jag mot mig vilja och tog några steg närmare henne och jag såg hur hon hävde sin kropp upp över relingen. Hela hennes kropp såg ut som ett vattendrag med spår av blod och hon var helt naken. Inte för att man såg att hon ens var kvinna längre…

”Jag saknar dig. Mitt hjärta är krossat, hjälp mig att laga det…” hennes röst var så fylld av smärta att mina ögon nästan fylldes av tårar.

Jag skulle inte kunna hjälpa henne nu, hon var förlorad. Hon var redan död! Det var inte hennes själ som fanns inuti varelsen jag såg framför mig.

”Jag kan inte, du är inte du. Min Maya är död.” orden var svåra att uttala och jag kände hur smärtan över orden slet sönder mitt hjärta mer och mer.

”Jag är ju här? Jag älskar dig, du måste komma tillbaka till mig.” fortfarande var hennes röst full av smärta och utan att tänka på det tog jag ännu ett steg mot henne.

Kanske skulle jag kunna följa med henne? Leva med henne i det livet som nu var hennes, det kanske inte var omöjligt?

”Men för guds skull. Hon är en siren nu, hon kommer dra ner dig i djupet och döda dig.” röt en man ifrån fören och jag slet blicken ifrån Maya och kollade på honom.

”Men jag älskar henne…” jag visste att mannen hade rätt, men jag ville inte tro på honom.

”Men du kommer älska igen!” orden träffade mig rakt i hjärtat och jag kände hur sirenens makt släppte taget om mig.

Mannen hade rätt, om jag följde med henne nu, så skulle mitt liv sluta här! Hon skulle dra med mig ner i djupet och väl där skulle hon döda mig… Om jag drog mig ifrån hennes kontroll, så skulle jag överleva, jag skulle få en chans att hitta kärleken ännu en gång. Jag visste sanningen och ändå ville jag inget annat än att följa med henne.

Min blick gled mot Maya igen, hennes hand var utsträck mot mig och jag skakade svagt på huvudet.

”Jag kan inte följa med dig. Jag kan inte avsluta mitt liv nu!” sa jag och hennes ansikte blev sorgset. Innan de förvandlades i ren ilska.

”Glöm aldrig att jag älskar dig! Ingen annan kommer älska dig som jag!” hon kastade sig över relingen och alla andra sirener skrek och jag kände hur det började bulta i öronen. Jag slöt ögonen och öppnade inte dem förrän det blev tyst igen.

”Vid gudarna, vi överlevde dem.” utbrast en man från fören och alla andra började jubla. Alla förutom jag och mannen som räddat mitt liv.

Jag vände mig om och kollade på honom. Mannen tittade på mig med en sorg som jag kände igen, förlust. Han hade också förlorat någon som han älskade…

Vi hade kanske överlevt. Men jag hade behövt krossa mitt eget hjärta en andra gång. Jag hade mött mitt livs första kärlek, hon som jag trott var död.

Min kärlek hade jag fått lämna bakom mig och ett krossat hjärta var det jag skulle få gå med. Tills den dagen då jag finner någon som kan laga det åt mig!

Av Emma Stensson